Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt KyrkosÄngarne

NÀr prosten sÄg upp frÄn det sista blad
av predikan, sÄg han tre mÀn i rad
som stodo under gÄngens bÄge av björk,
just dÀr solen sken in, medan kyrkan var mörk.
De stodo med förklarat ljus över hyn,
och kyrkfolket trodde sig skÄda en syn:
”Förvisso Ă€r detta de vise mĂ€n
frĂ„n österlandet som gĂ„ igen.”

”Nej”, viskade klockarn, ”de blicka sĂ„ slött,
det Àr djÀvulen, vÀrlden och vÄrt eget kött.
Med Herodias dotter, som Johannem besvek,
ha de dansat i natt sin midsommarlek.”

Men amen vart sagt, och psalmen tog vid,
och orgorna spelte Den blomstertid.
De tre stÀmde in med iver och fart
och sjöngo bÄde fagert och underbart.

Den förste sÄg ut som en midsommarstÄng,
förty han var smÀcker och rak och lÄng.
Han sjöng som frÄn ovan med furstligt dÄn,
och sannfÀrdeligen var han en konungason.
Hans sÄng gick lugnt som med vana fjÀt
genom förgÄrden upp till ljusets majestÀt
och sÀnkte sig ödmjukt med dÀmpad ton
som ett palmsus vid konungarnes konungs tron.

Den andre var diger och röd och het
och sÄg sannerligen ut som en större profet,
eller ville man finna en pfalzgreves plym
pÄ hans hatt som ett krön Ät hans ampla volym.
Men hans sÄng flög lÀtt och ljus som en fjÀril
kring altarets heliga tyg och kÀril,
den steg efter pelarn till korets valv
och lÄg som en lÀrka bredvid duvan och skalv,
den for som en smekning, förstÄende, len,
över gammalt guld och liljor i sten.
SÄ sjöng han konstens och skönhetens lov,
som en Hiram av Tyrus i Salomos hov.

Den tredje var mera av landets typ,
lÀgre till vÀxten, men intet kryp,
spÀnde sitt bröst, simulerade buk,
som fogdar och gelikar hava för bruk.
Men hans hjÀrta var fullt av sommarens lust,
och hans röst var frodig av sol och must
Àn hög, Àn lÄg, som stundom man hör,
dÄ kyrkovÀrdar sjunga i kör.
Han stod som för hela fÀdernestammen
och drillade lÄngt pÄ bönernas amen.
SÄ sjöng han med andakt och fyrvÀldigt ljud
som en Ă„kermans son till Ă„krarnas Gud.

I blickarnas brÀnnpunkt de stodo med lugn,
de stodo som tre mÀn i en brinnande ugn.
Och prosten steg ner och kom ut pÄ gÄngen
och sade: Tack för den mÀrkliga sÄngen!

Tack sjÀlv, kusin, sade Abednego.
De andra hÀlsade höviskt och tego.
De tre gingo ut efter lÀngd och rang,
och menigheten följde pÄ sten som sang.
Det stod en vagn utan hÀstar vid porten,
en sÄdan var aldrig skÄdad i orten.
I denna stego de frÀmmande tre;
att de voro nÄgot heligt kunde man se.
Ett moln slog upp kring den frustande kÀrran,
och folket sade: De fara till Herran.


Dikt KyrkosÄngarne - Erik Axel Karlfeldt