Svensk poesi

Dikt på svenska

Dikt Kilak

Kilak, skald, träd fram inom kvinnosvärmen
lägrad tyst vid brynet av skog och hav.
Runt omkring dig sjuda i junivärman
ung lemmars blod, unga grenars sav.
Kilak, skald, hur högrest i kvinnosvärmen
tecknas din gestalt mot det ljusa hav!

Sjung, o Kilak, gärna vi andra tiga;
full och djup och bullrande är din röst!
Låt på sångens storm våra drömmar stiga
som din flickas ros på ditt breda bröst.
Sjung, o Kilak! Gärna vi andra tiga;
all vår stumma lidelse ger du röst.

Mörka nackar lutas mot björkas näver,
blonda flätor glimma mot ekars bark.
Eld som eljest skygghetens aska kväver
flammar nu i ögonen glad och stark.
Mörka nacka lutas mot björkens näver,
blonda huvud lyssna vid ekars bark.

Mången domnad själ i sin grundval bävar,
månget hjärta öppnar en rostgrodd dörr –
in bland falna rosor och spindelvävar
strömmar livets blänande sol som förr.
Mången domnad själ i sin grundval bävar,
månget hjärta öppnar en rostgrodd dörr.

Sorl och ekon tona som kör ur snåren:
”Kom i dag och gästa den gode Pan!
Var i dag en dag av de långa åren,
blott en sund och leende grobian!”
Än till Kilaks sång och till sorl ur snåren
lyss vi, som vi hörde den gode Pan.


Dikt Kilak - Erik Axel Karlfeldt
«