Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Karl Johan

DalmÄlning

Karl Johan, se Karl Johan!
Han stÄr pÄ Stockholms slott
med stort och krutsprÀngt vÀderhorn
och hÄr som skiner blÄtt.
PÄ svalen utÄt strömmen
han stÄr med stav i hand
och strÀcker den befallande
ut över folk och land.

VÀl mÄngen konungsfÄgel
flög upp frÄn ringa torp,
men denne höge flygaren
var bÄde örn och korp.
Han kom frÄn fjÀrran snöberg,
frÄn fÀltens kvava slakt
och tog det fasta nÀste
som Upplands Vasar lagt.

Karl Johan, se Karl Johan!
Han stÄr pÄ Mora strand.
Han rÀckte mig, beskedlig man,
en vit och nÄdig hand.
Han log med vassa lÀppar
och talade dÀrhos,
men han var ingen dalkarl,
och jag Àr ej fransos.

Det sÀgs han ofta dundrat
pÄ mÄl som fÄ förstÄtt,
dÄ sprungo hovman och lakej,
det smattrade som skott.
Det sÀgs han smÄlett Äter,
och bÀttre man förstod
den vackra min som skvallrade,
att innerst han var god.

KanhÀnda, ja kanhÀnda
det strimmat i hans sjÀl
en aning om det kÀrva folk
som visst han ville vÀl.
Han stod för det som bortskymd
av Àventyrens glans;
kanhÀnda att han sörjde,
att aldrig det vart hans.

Karl Johan, se Karl Johan!
HÀr svÀvar han i skyn,
en skum kerub med vingar
vid vintrigt himlabryn.
DÀrnedan slÀpar dalfolk
hans tunga sarkofag.
Karl-Johansmarschen spelar Àn
pÄ tavlan natt och dag.

SĂ„ se vi dig, Karl Johan,
en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig sjÀlv,
och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
i Sveriges gamla land.


Dikt Karl Johan - Erik Axel Karlfeldt