Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Jungfru Maria

Hon kommer utför Àngarna vid Sjugareby.
Hon Àr en liten kulla med mandelblommans hy,
ja, som mandelblom och nyponblom lÄngt bort frÄn vÀg och by,
dÀr aldrig det dammar och vandras.
Vilka stigar har du vankat, sÄ att solen dig ej brÀnt?
Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och kÀnt,
att ditt blod icke brinner som de andras?
Det skiner sÄ förunderligt ifrÄn ditt bara hÄr,
och din panna Àr som bÄgiga mÄnen,
nÀr över BergsÀngsbackar han vit och lutad gÄr
och lyser genom vÄrliga slÄnen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,
och gula liljeklockor ringa helgsmÄl och frid;
knappt gnÀggar hagnes fÄle, knappt brÀker fÄllans kid,
knappt piper det i svalbon och lundar.
Nu gÄr Dalarnes ynglingar och flickor par om par;
du Àr utvald framför andra, du Àr önskad av en var,
vad gÄr du dÄ ensam och begrundar?
Du Àr som jungfrun, kommen frÄn sitt första nattvardsbord,
som i den tysta pingstnatt vill vaka
med all sitt hjÀrtas bÀvan och tÀnka pÄ de ord
hon förnummit och de under hon fÄtt smaka.

VÀnd om, vÀnd om, Maria, nu blir aftonen sen.
Din moder mÄnde sörja, att du strövar sÄ allen.
Du Àr liten och brÀcklig som knÀckepilens gren,
och i skogen gÄr den slÄende björnen.
Ack, den rosen som du hÄller Àr ditt tecken och din vÄrd,
den Àr bringad av en Àngel frÄn en salig örtagÄrd:
du kan trampa pÄ ormar och törnen.
Ja, den strÄlen som ligger sÄ blÀnkande och lÄng
ifrĂ„n aftonrodnans fĂ€ste över Siljan –
du kunde gÄ till paradis i kvÀll din brudegÄng
pÄ den smala och skÀlvande tiljan.


Dikt Jungfru Maria - Erik Axel Karlfeldt