Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt JanuarivÄr

Nyss hvilade nejderna trygga
idrivornas duniga ro
och nordan red stolt pÄ sin brygga
med klang under springarens sko.
Hvem vÀckte bland vindarnas slÀkte
i otid en vilsen hybrid
att hÀrma i yra
en smÀktande lyra
frÄn nÀktergalskörernas tid?

Du andas i nÀtter och dagar
din Ă„nga, du falska favon,
och vÀcker i skogar och hagar
en oro som vÀxer till dÄn.
Se, sÀden stÄr grön mellan trÀden,
och tövattnet svallar pÄ sjön.
Det forsar frÄn Äsen,
frÄn halmtÀckta bÄsen
hörs boskapens mjÀltsjuka drön.

Nu blottar jorden sin bruna,
i linnet bÀvande barm,
men solen, svalmynt som Luna,
förmÄr ej att kyssa den varm;
dit kastar ej Maj sina kvastar
av blomster i rusig passion,
April ej en knippa
av hÀsthov och sippa,
ej Mars ens en hasselgalon.

Du hÄller mig vaken om natten,
du vind med din mÄlbrutna grÄt.
Din tÄr Àr ej livets vatten,
ej vÀckelsens lur Àr din lÄt,
du tömmer ej sorgen som drömmer
Ànnu om det Är som gÄtt.
Din dÄrsÄng om Fröja
skall tystas av Göja,
och allt skall bli kulnare blott.


Dikt JanuarivÄr - Erik Axel Karlfeldt