Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Irina

VÄgen Àr grÄ och skyarna gÄ, o Irina,
vÀgen Àr vild, av dunklet och skurarna stÀngd.
Hur vill du gÄ pÄ fötter sÄ spÀda och fina
tyngd av din sorg de farliga stigarnas lÀngd?

Ser du? Se ut, dÀr kullarnas sandböljor stiga
hvitt som i storm kring grönskande rovland och fur:
slÀtten dör bort i skuggor, som hotfulla tiga,
bergsryggen stÄr orygglig och strÀng som en mur.

VÀrlden Àr kall, dess glÀdje Àr all för Irina,
tyst Àr var röst som skallade dÀr av ditt lov.
Hvad vill en hind i klyftan dÀr vargarne grina,
hvad en narciss i tistlarnes konungahov?

Hur vill du fly? I fjÀrran din springare gnÀggar,
trolöst han tÀr i frÀmmande spilta sitt hö.
Ej Àr det vÄr, och ej under blommande hÀggar,
bÀr han som förr med stolthet sin hÀrskaremö.

Sommarn Àr död; sin oro och glöd blott, Irina,
gav han i arv Ät oss, som hans skördar försmÄ.
LÀtta ditt bröst, giv toner Ät suckarna dina,
sjung med vÄr vÀn, klaveret i enarnas vrÄ.

Tyst vill jag lyss, hur klagande floderna fylla
adeligt rikt plebejiske ungkarlens borg.
Tyst vill jag se, som sÄge jag stjÀrnljus förgylla
fjÀrran din bild, förklarad och hög i sin sorg.

Lös nu ditt hÄr och lÄt det kring axlarna skina!
Det Àr min sol, som uppgÄr ur entrÀdens lund.
Bliv hÀr och lys i vinter, tills hedarna tina,
eller förbliv och lys till min yttersta stund.


Dikt Irina - Erik Axel Karlfeldt