Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Inför freden

Jorden talar: Snart Àr jag trött att ila
som ett stridsbloss röd genom nattlig rymd.
Göm i skyar, mÄne, din dystra bila,
klarna, sol, av kvalmiga Ă„ngor skymd.

KyrkogÄrdshymner, klÀmtslag frÄn brustna domer
sjunga min sorgefÀrd genom stjÀrnors hed.
Än i mina dalar bo milda gnomer,
lÄt dem bygga hus Ät den stilla fred.

Mannen talar: Tung Àr min arm av vapen,
sargad min fot av skÀrvor och stÀngseltagg.
Jag vill hem ur lÀgret och fÄngenskapen,
hem till fÀlt och vinberg som stÄ i dagg.

I min syn blir bilan den fromma skÀran,
Kains klubba brinner pÄ hÀrdens ved.
Jag Àr trött att följa den falska Àran,
höj försoningsfanan, du gyllne fred.

HjÀrtat talar: HÀr i min vrÄ, du hÄrda,
kalla, bullrande vÀrld, vill jag hÄlla ro.
Döda Àngars blomfrön jag fick att vÄrda,
sovande korn, som vÀnta att Äter gro.

Tills det klingar ut pÄ de nya Àngar,
vill jag tona tyst som ett stilla spel.
Sovande sÄnger, flydda frÄn lÀpp och strÀngar,
bÀr jag till nya slÀkten som arvedel.

Livets lÄga fladdrar i blÄst och fara,
livets olja spilles i flod pÄ flod.
Tills det Ă„ter lugnar, vill jag bevara
friskt och oförfÀrat och varmt mitt blod.

DÀr jag bÀrs i pansar bland stridens söner,
vill jag le Ă„t stormens och vredens tid,
ty jag vet, den högsta av jordens böner
ropar ej pÄ seger, men ber om frid.


Dikt Inför freden - Erik Axel Karlfeldt