Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt I marsvind

Herr Ollondal talade butter: ”Jag menar jag Ă€r en gammal german,
en saftig fan,
en smula slÀkt
med Engelbrekt,
vÀl och med den gudsmannen Luther,
lÄt vara lÀgre i graderna
men stark i anden och vaderna.”

Men Pillman sjöng: ”Jag Ă€r fransos
med ring och ros,
en blek och skön
och otroligt tÀck för det tÀcka kön.
Jag dyrkar Àran,
föraktar ej gull,
och utan förfÀran
gÄr jag i mull
för den stora gestens skull.”

Det drog en skugga av ve och sorg,
av krigets koloss, av en Hindenborg
för vÄrfrusolen.
Men vÀrden steg upp frÄn stolen:
”Ja, jorden Ă€r full avv stolt bravur;
om mÀnskorna bara vore som djur,
ty tiger jagar ej tiger.
Me hör hur marsvinden stiger!
Det rycker i lÄsen och hasparna,
det gbyr i de gamla asparna.
DĂ€rute har jag satt bord och holk
Ät luftens vÀntande vandringsfolk.
I vÄr skall jag sitta och tala
med vidtfaren stare och svala.
De kunna vÀl vittna av ögonsyn
om den nya kamraten som dundrar i skyn
och skymtar hÀruppÄt ibland som en fet
och gul och bulen krigskomet.”

Laxander slog sin nÀve i bord
med grova ord:
”Och kunde fisken fĂ„ fram ett ljud,
sÄ skulle han ropa till djupets gud
mot det sista av vattenkrypen,
den lunsiga jÀrnpolypen.
Förbannade tid, som hÀljer med smuts
den vÀg som sjÀlv den banat
för mÀnsklighetens Elias-skjuts
mot klarhet som ingen anat!
Förbannade tid, som grumlar med trÀck
det friska, tumlande segerstrÀck
dÀr nyss den drog ut pÄ spanaretÄg
som en ung delfin i den gröna vÄg!
Men hör hur marsvinden dÄnar!
Nu sitter Rysslands beskedlige far
i kÀrt förvar
och nyktrar till i ett dunkelt hus.
FörstÄr han rymdens vÀxande brus,
och ser han at vĂ€rlden blĂ„nar?”

Men leende spejade Fridolin
mellan lackviol och balsamin:
”Hvad bry vi oss om tsaren?
Se staren, se staren!”


Dikt I marsvind - Erik Axel Karlfeldt