Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt I kungalunden

Hell dig gamla konungalund
med lind och ek bland fur!
Sjunger du Àn en lustig stund
om adelig amour?

Skeppet kom, en prunkande jakt
med sÄng och vin ombord.
Mörka mÀn frÄn frÀmmande trakt
betrÀdde lundens jord.

Bruna mÀn med strida skÀgga
och brytande tyskt och danskt
gingo under blommande hÀgg
och doftade vinet spanskt.

Hvem Àr hon med smalaste vrist
i purpurfÄllad kjol?
Mörkt Àr Vendens land, som mist
sin unga furstesol.

Spela, lund, din vackraste sÄng
kring hennes uppgÄngsstig.
Hon skall gÄ sin ungdom lÄng
och lysa vÄr för dig.

Skygg hon gÄr bland vendelört
och sommarhyll framÄt.
BÀrgen, svenner, kjortelens skört,
ty snÄrens blom Àr vÄt.

Upp och ner pÄ gÄngarnas mull
gÄr kungalundens vakt,
bÄlda mÀn med blomstrande hull,
som blÄsa horn med makt.

Med dÄnande pomp och fruktansvÀrd
de framgÄ som till krig,
men sÀnka ödmjukt sina svÀrd,
du kungabarn, för dig.

Åldrig varulv kryper fram
till mörka grottans gap,
plirar, likt det mildaste lamm,
ur natt och fÄngenskap.

Kungen gÄr, fast gammal och tung,
med fröjd frÄn slottet ner.
Munter blir den strÀngaste kung,
dÄ sÄdan mö han ser.

Prinsen gÄr, en skimrande prins,
i fadrens höga spÄr.
Landen stÄ med bugande lins
och hviska dÀr han gÄr.

Vid karparnas damm med vattendill
och vass bland ek och fur
svÀrjer han prinsessan till
sin kongliga amur.

Hundra Ă„r och hundra Ă„r
och hundrade Är dÀrtill!
Kungalund fast tiden gÄr,
du stÄndar stolt och still.

Sjunger du Àn om ung amour,
sÄ sjung i dag för mig,
dÀr jag gÄr bland lind och fur
pÄ kunglig kÀrleksstig.

En farande man, en kÀck plebej
i förstars fjÀt Àr jag
lÀmnar glad min levnads galej
Ät vind och böljeslag,

landar och glÀds Ät lundars sprÄk
och gamla ömma ord,
seglar igen mot okÀnd bÄk
med sÄng och vin ombord.

Spela lund! Nu gÄngar en bÄt
mot strand bland stim av mört.
Stig, min sol frÄn tilja vÄt
bland hyll och vendelört.

Lyft som i dans din smala fot
och sommartunna plagg:
stigen Àr trÄng med linderot,
med tagg och flÀderdagg.

Mötas vi vid nÀckens brunn
i kungalundens midt,
kysser du min skÀggiga mun,
Ă€r hela riket ditt.

Glömd Àr lundens konungaÀtt
och draken sover godt.
Ensam hÀr, med okrÀnkt rÀtt
jag varulv Àr och drott.

Du Àr adelig och ung,
kan vÀl en krona fÄ;
jag Àr alla narrars kung,
som skÀmtar med dig sÄ.


Dikt I kungalunden - Erik Axel Karlfeldt