Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt I Àlgtiden

Han kommer hvar natt till en havrevret;
frÄn torpet man sett hvar han betar,
den vÀldige best, som med svett och förtret
jag fÄfÀngt om dagen letar.

Nu sover all nejden i fullmÄnens flor,
men brinnande vakar min lystnad.
Vid diket, dÀr frodiga pilhÀcken gror,
jag vÀntar i vindlös tystnad.

DÄ trÀder han ut frÄn sitt höstliga slott
mellan granar och blodröda aspar.
Han skrider högtidligt och lugnt som en drott,
och kronan i grenarna raspar.

SÄ fredligt i mÄndimmans vaggande ström
han vankar bland kornrika snesar,
fantastisk, bisarr som en syn i en drömm,
som en vÄlnad av fornskogens resar.

Och hÀr, pÄ sitt odal, för mer Àn ett djur
han syns mig, ja mer Àn min like:
en stoltare son av drottning Natur,
en förstfödd i vildmarkens rike.

Det kommer till korta, mitt jÀgarblod.
Jag kan ej min vekhet betvinga,
jag nÀnns icke sÀnda mitt dödande lod
i denna mÄnljusa bringa.

Ett sÄdant pris fÄr ej vinnas med svek,
Jag smyger mig bort genom riset.
I morgon börja vi Äter vÄr lek,
du höge, pÄ gamla viset.

DÄ spela vi rent. Du har prÀktiga ben,
och Àrligt försprÄng du vunnit;
om jag hinner dig dÄ över stock och sten,
har nog mÄnskenshumöret försvunnit.

Och bringar jag dÄ mot din fasta bog
till hvila det darrande kornet,
skall skottet fÄ sjunga kring myr och skog,
och med fröjd skall jag stöta i hornet.

Och stolt vill jag rÀkna hvar pannans tagg
som du burit i prakt utan lyte
samt föra hem över tuvornas dagg
i kvÀllen mitt förstliga byte.


Dikt I Àlgtiden - Erik Axel Karlfeldt
«