Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Höstpsalm

Jag sÄg en rosenbuske, stÀnkt med blod,
jag sÄg ett rep som gnagt en tiggarlÀnd,
och jag gick dÀdan, kvalmig i mitt mod
av dödbenskult och murken munklegend.
Ut, ut i ljuset mellan Umbriens kullar,
dÀr höstens hav i bruna vÄgor rullar
och oxar, böjda under breda horn,
pÄ vita vÀgar slÀpa lass av korn.

Det gĂ„r en man bredvid mig. Är det Frans,
den fattige, vars hÄla jag besökt?
Nej, han Àr mer, ty dagens hela glans
stÄr som en gloria kring hans panna krökt.
”Quo vadis?” FrĂ„gan darrar i mitt sinne.
vart skall jag gÄ, dÄ aftonen Àr inne?
Snabbt stiger natten upp som sot ur brand,
och jag Àr ensam i ett okÀnt land.

Men jag har hört den milda rösten förr,
och den har följt mig som en hasselblÄst,
dÄ som en tiggare frÄn dörr till dörr
mitt hjÀrta gick och allt var lyckt och lÄst.
Bliv hos mig, mÀstare som tyder skriften
ej som ett spökelse ur helgongriften
men som en bordskamrat i stilla byn,
dÀr jag vill njuta torftigt bröd och vin.

Ditt vÀsen kom mig nÀr i dagens glans
blott som en blÀndande och snabb vision,
men nÀrmre under kvÀllens törnroskrans
och nÀrmast som en andedrÀkt, en ton.
Nu stÄr mitt Umbrien, skuggans land, framför mig;
jag krÀver ej att se dig, blott jag hör dig,
blott dÄ och dÄ du bÀr min sjÀl ett bud,
min vÀn i vind och skymning och min Gud.

Upp stiga höstens tunga moln av brons.
Du Àr i dem som i det sommarblÄ,
din skugga reses som ett hult abskons
för dem som trött i ok och hetta gÄ.
I aftonlandet Àr min ro belÀgen,
mitt Emaus bland kullarna vid vÀgen.
Det Àr din nÀrhet som gör trygg min stig,
att gÄ i mörkret Àr att gÄ med dig.

Abskons, gammalt ord, skÀrm.


Dikt Höstpsalm - Erik Axel Karlfeldt