Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Hösthorn

Du buktiga horn, som har strövat sÄ vitt,
pÄ tjurpannan fÀst och kring vallerskans hals,
jag prövar att vÀcka den klang som du spritt
pÄ villande vÀgar vid höstvÀdrens vals.
Jag gÄr vart jag vill och jag blir var jag vill,
och lÀnge jag följt som ett tjÀnande hjon
de tinande vindarnas greve, April,
och Maj, de ljuva dofters patron.

Jag skattar ej ringa den lön som jag fÄtt.
I gÄven mig, herrar, bÄd kost och klenod:
en blÄblick av himlen, dÄ allting var grÄtt,
och strömmarnas sjungande takt i mitt blod,
en strykning kring sjÀlen av vÀnligt och lent,
dÄ vÀrlden var kulen och stelnad av frost,
en blomning i hjÀrtat som varat sÄ sent,
att knappt den kan ödas av röta och rost.

Nu gen mig mitt orlov och gen mig betyg
och sÀgen mig an som en dugande drÀng.
Nu vill jag kvittera den grönskande smyg
dÀr rosorna vajade ro kring min sÀng.
Mig lockar mer hemkÀrt en knarrande lund
som fÀller sitt löv och sin frukt pÄ min teg,
dÀr kvÀllen slÄr tidigt kring gÄrden sin rund
och vinden gÄr nattvakt med dÄnande steg.

Jag hÀlsar er, furstar som krönen vÄrt Är,
som Äldern bekröner det mÀnskliga liv!
Er stÀdja Àr fast och er ynnest bestÄr.
I sÀgen er tjÀnare: Kom och förbliv.
Jag hÀlsar dig, rika September, som tÀnt
ett lövverk av flammande guld kring din sköld,
Oktober, de brusande floders regent,
November, du hertig av mörker och köld.

Jag blÄser mitt skallande horn till ert pris,
jag kallar frÄn bodarna boskapen hem,
och folket jag kallar till sprakande spis
och vandrarn att lösa den tryckande rem.
HÀr sluter sig kretsen kring oss som förstÄ
att skilja som tröskaren kÀrna och skal,
att bÀrga som Àring av vissnande strÄ
vÄr djupare gamman, vÄrt rikare kval.

Men tiden Àr pilgrim, och stÀndigt framÄt
I skriden, I tre, mot ett högre kvarter.
Jag följer bland blossen er ökniga stÄt,
jag blÄser er gÄng under stjÀrnans baner.
Det droppar av stjÀrnljus frÄn hösthornets rand.
Jag tvingar till andakt dess trotsiga ton
och lÀgger det ner i det vintriga land
vid konungens orgelomsusade tron.


Dikt Hösthorn - Erik Axel Karlfeldt