Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt HjÀrtstilla

Stilla och skumt Àr pÄ heden,
dagssus och dagsljus dö hÀn.
StjÀrnorna skönjas, och veden
lyser frÄn murknade trÀn.
Nu nÀr jag uppstÄr ur rosornas rus,
flyktat med sommarens vindar och ljus –
21hjÀrtstilla,
21smÀrtstilla,
blommar du nu kring mitt hus?

BlÀnkande kornblixtar draga
eldspÄr pÄ synrandens stig,
tÀlja att ovÀdren jaga
Ă€n, fast de tystnat kring mig.
Åskor som skakat mitt livs firmament
sensommareldar som sjÀlen brÀnt,
21hjÀrtstilla,
21smÀrtstilla,
svalkar du svedan de tÀnt?

Lyssna, mitt hjÀrta! PÄ heden
darrar en sista lidelsens ton,
tordönets vÀldiga reden
eka farvÀl frÄn den nattblÄa bron.
Stort var att leva i rosor och rus,
vandra i glöd som vid vÄdeldars ljus;
21höstblommor,
21tröstblommor,
armt Àr ert sÄnglösa sus.


Dikt HjÀrtstilla - Erik Axel Karlfeldt