Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Hembygdens huldra

Hennes far Àr bland alfer den störste
i den nejd dÀr min barndom förgÄtt,
han Àr bergens och skogarnas förste,
och i Strandmora klint Àr hans slott.

Hon Àr barn, hon Àr jungfru att kalla;
hon Àr yngst i sitt fÀdernehus,
hon Àr vÀnast av syskonen alla
i sitt vÀsen av skymning och ljus.

Hennes lÀppar stÄ röda och ljuva,
hennes hÄr Àr som solbrantens ström,
hennes öga Àr djupt som en gruva,
fullt av dunkel och lÀngtan och dröm.

Hon bÀr smycken av silver och koppar,
av granater Àr livbÀltets lÄs,
men sitt bröst vill hon pryda med knoppar
och smÄ blomster frÄn backe och Äs.

Det Àr tungsamt i bergsalar trÄnga,
dÀr blir soltörsten sinnet för stark.
Hela dagen hon Àlskar att gÄnga
i sin milsvida, hÀrliga park.

Hon beser sina hjordar de fria –
dÀr Àr Àlg, dÀr Àr lekatt och rÀv;
och hon gluttar i grÀvsvinens stia
och i tranbon bland vide och sÀv.

Invid stranden av ödsliga Glimman
hennes eka stÄr gömd i en vik,
och smÄ Ärslag hörts plaska i dimman
under lommarnes kvÀllsliga skrik.

Jag har gÄtt i de svÀrmande Ären
i ditt fotspÄr pÄ grön liten stig,
nÀr det lopp som ett budskap i snÄren
och all vildmarken hÀlsade dig.

DÄ stod törnrosen skÀrast om kinden,
dÄ tog göken sin mjukaste ton,
dÄ kom doften som rikast med vinden
ifrÄn vildbins och getingars bon.

Men jag ville dig hejda och sÀga:
GÄ ej undan, du skygga, förbliv!
Dina ögons mystÀr vill jag Àga
och din drömskatt ur vildmarkens liv.

Du kan sÀgnerna, mörka och ljusa,
ifrÄn dalgÄng och glittrande brant.
Allt hvad skogarna hemligast susa
Àr för dig som för ingen bekant.

LÄt oss sitta dÀr granarna gunga
över smultron pÄ kolbottnens vall!
Jag vill höra dig tala och sjunga,
jag vill lyss, til dess dagen Àr all,

till dess skyarna slockna mot natten,
medan hyttornas lÄgor fÄ fÀrg,
och du flyr över lommarnes vatten
över Àlgarnes tallkrönta berg.


Dikt Hembygdens huldra - Erik Axel Karlfeldt