Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt HĂ€xorna

1.

TvÄ stora nattfjÀrilsvingar
en grubblande fÄra av beck,
det Àr dina ögonringar
och nÀsrotens brÄdmogna veck;
pÄ skuldran under sÀrken
du bÀr som en brÀnnjÀrnsflÀck;
och det Àr mina mÀrken,
i dem Àr kvinnan mig tÀck.

De vittna att blickens duva
kan lyftas till korpens flykt,
att drömmen, den jungfruljuva,
haft skydrag av hemligt och styggt.
De vittna: Ànglarnas like,
ett stÀnk din lekamen bÀr
av sot frÄn Diaboli rike,
en skugga av skumma begÀr.

2.

GÄ ej bland olvontrÀd och slÄn,
dÄ kvÀllens luft Àr ljum!
DÀr dvÀljs en underbar demon
i trÀdens dunkla rum.
Det Àr den gamle Liothas son,
benÀmnd Isacharum.

Du hör hans gÄng i lundens flÀkt,
sim irrar skygg och vill
pÄ mark av bruna höstlöv tÀckt
i tinande april,
och Ängan av hans andedrÀkt
Ă€r mull som kvicknar till.

NÀr korsmÀssmÄnen nyss var tÀnd
och göt sitt svaga stril,
dÄ stod i skyn en bÄge spÀnd
och sköt en plötslig il.
DÄ skalv du, frysande och brÀnd;
det var demonens pil.

Minns du en lilja, dystert grann,
iskuggan dÀr du gick?
Dess mörka eld ur kalken rann
som en förtrollad drick.
Ditt öga drack och snsen svann;
det var demonens blick.

Vad vill han i din barndomslund?
Vi kom han dristelig
sÄ nÀr den vigda altarrund
och lammets frÀlsta stig?
Rys, jungfru, i din hjÀrtegrund:
han söker dig, han söker dig.

Han följer dig i storm som gnyr
vid dina vÀgars bÀdd,
han Àr den lösa hamn som flyr,
för dag och lÀrksÄng rÀdd,
nÀr ur en mardröm het och yr
du vaknar i din bÀdd.

Ty allt vad skumt det unga Ă„r,
det unga bröst bÀr gömt,
allt som slÄr ut med suck och tÄr,
av sol och himmel glömt,
allt trÄnsjukt liv i höstsjuk vÄr
Àr honom underdömt.

Din fade stÄr pÄ vredens dag
rÀttfÀrdig, stark och vis
och dömer hÀxor med Guds lag
frÄn liv och paradis,
gÄ, bikta vid hans fot och tag
hans tuktans hÄrda ris!

Vik bort frÄn slÄn och olvontrÀ
och snÄrens falska sÄng!
Bland hÀckarna Àr saligt lÀ
pÄ kyrkogÄrdens gÄng.
Bed vid din moders grav pÄ knÀ,
dÄ Satan gör dig bÄng!

3.

”Dansen gĂ„r pĂ„ grobladsplan.
Dansa mot, herr Burian!
Du Àr den gamla Àrkedraken,
hÀxornas bÄlde storsultan.
Dig har jag vigt mitt levnadslopp,
allt se’n jag stod i min mĂ€rka knopp.
Genom paltorna ser du mig naken:
svart Ă€r min sjĂ€l och svart min kropp.”

”Luften Ă€r full av djur i kvĂ€ll,
full av eld, herr Uriel.
Mellan ugglevingarna brinna
vintergatsormens blanka fjÀll.
Tag mig i famn och stÀd mig till din,
dansa mig yr i din lustgÄrd in.
Jag Àr en ung och lÄgande kvinna,
röd Ă€r min sjĂ€l och vitt mitt skinn.”

”Stolt Ă€r din dans pĂ„ bullig fot,
studsande mjuk, herr Behemot.
Sluten hÄrt scharlakansdrÀkten,
vÀlver din stora kropp sina svÀllda klot.
Är jag dig vĂ€rd, min Ă€dle patron?
Har du ett fetare tjÀnstehjon?
Dansar en digrare fru i slÀkten,
vaggande fostret med tunga ron?”

”Spel hör jag gĂ„ ur lönnliga rum.
Dansa mig död, Isacharum!
Yngling, frÀmling, du Àr min like,
smÀktande, lÀngtande, blek och stum.
GlÀmt har jag allt, den grÄ kaplan,
graven i blom under sorgsen gran,
drömmer jag flyr till ett fjÀrran rike
bort med dig som en svartnande svan.”

4.

LÄngt, lÄngt bort i kvÀllarnas kvÀll
har skymningsfursten sin boning.
GrÄ stÄr hans borg under blekblÄ pÀll
med irrande eldsken till skoning.
Tungt, tungt gÄr vindarnas spel
och bruset ur flodernas töcken.
Det Àr Isacharums arvedel,
de ruvande drömmarnas öken.

Kom, kom, du skall drömma en dröm
som aldrig en kvinna drömde.
TrÀdet vid Pisons heliga ström,
ett frö av dess frukt jag gömde;
lÄngt, lÄngt bort i höstarnas höst
vaggar dess nya krona,
tusende Är har jag hört dess röst
sina paradisvisor tona.

Evigt i höstarnas höst bÀr det frukt,
dess grenar bÄgna och bÀva,
sköna till Äsyn och ljuva till lukt
som vÀntande Äter pÄ Eva.
Kunskapens frukt av glÀdje och sorg,
som Eva blott flyktigt fick smaka,
flÀdar ur kvistarnas flÀtade korg
till lust fÀr Isacharums maka.

LÄngt, lÄngt bort pÄ hedarnas hed
skall du sitta i ödsligt Eden.
Jordlivets solar gÄ upp och gÄ ned,
men du skönjer ej Är och skeden.
Vissnande snabbt, skall du vandra tungt
hÀruppe mot hemliga mÄlet,
till dess du bestiger leende lugnt
din flammande brudbÀdd, bÄlet.


Dikt HĂ€xorna - Erik Axel Karlfeldt