Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Göken

Jag spelade och lekte de veckorna bort
av en sommar sÄ kort,
dÄ jag borde ha byggt bo och samlat föda,
och för en husvill karl kÀnns det kusligt nog till sist,
nÀr frÄn sin nakna kvist
hans ser, hur andra bÀrga sin gröda.

Man Àr ej estimerad nu lÀngre som man var
i förgyllande dar
dĂ„ det roptes, hvart man kom. ”Nej, hör pĂ„ göken!”
Och ej kan jag förneka att jag sjunger lite hest,
och mitt sÀllskap har allt rest,
och fÄfÀngt lockar jag min bruna fröken.

Ja, jag har glömt mig kvar i min gröna ungdomsskog,
och tiden stundar nog,
dÄ jag mÄste sommarfjÀdrarna rugga
och fara pÄ förtjÀnster och söka mig ett skjul
och sitta grÄ och ful
och uvna till i lÀngtan och skugga.

Men se, en gammal gök skall man aldrig riktigt tro!
Hans sinne har ej ro,
och hur hans lycka skiftar vet ingen.
Han kan vÀl duvna till, men om vÄren spricker ut,
dÄ gal han som förut
och fÄr sorlande luft pÄ nytt i vingen.


Dikt Göken - Erik Axel Karlfeldt