Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Fogden i Heidelberg

Des Knaben Wunderhorn

NĂ€r jag drog in i Heidelberga stad,
dÄ stodo stadens vakter vid tullen i parad.
Den ene högg mig framman, den andre högg mig bak.
”Hej, I fördömda knektar, med mig Ă€r ingen sak.”

Och nÀr jag kom till stadens stora torg,
satt fogden sjÀlv, den boven, vid fönstret i sin borg.
DÄ sÄg jag först pÄ honom men sedan pÄ hans fru.
”Hej, fula gamla fogde, en skön gemĂ„l har du.”

Men fogden greps av vrede utan grÀns
och satte mig i tornet i stank och pestilens,
i djupa, djupa tornet pÄ vatten och pÄ bröd.
Dig, du fördömda fogde, jag önskar pest och död

och nÀr den gamla fogden en gÄng dött,
han borde ej begravas som annat kristet kött,
nej, levande begravas med vatten och med bröd,
som mig den gamla fogden begravit hÀr i nöd.

Men, bröder, varen glada, ty nu Àr fogden död,
han hÀnger nu i galgen sÄ svullen och sÄ röd.
Ja, just i förra veckan pÄ tisdag klockan sju,
dÄ hÀngdes han i galgen och hÀnger dÀr Ànnu.

Sin sköna unga fru han ville slÄ ihjÀl,
för att hon lett emot mig utur sin goda sjÀl.
Just hÀr i förra veckan han satt som en kapun
och i dag Àr jag hÀruppe hos frun.


Dikt Fogden i Heidelberg - Erik Axel Karlfeldt