Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Fattigmansverser

I.
Statarvisa.

Jag sladdar och jag vÀltar,
jag piskar och jag kÀltar:
hej ox, hoj ox!
Han blÀnger, som han menar:
”Hvafan, jag tror jag du slogs!

Ty sÀg mig hvad Àr latare,
en oxe eller statare,
mu drÀng, bu drÀng!
SÄ lÄt oss hÄlla samman
och gĂ„ med ro i sĂ€ng.”

Jag mickar Ă„t kamraten
i mödan och i staten:
hej ox, hoj ox.
Men jag har andra tankar
Àn bromsar, hö och box.

DÀr kommer rÀttarns Mia
med Ă„brodd och salvia.
Hej ox, hoj ox!
Du blÀnger, dÄ jag hojar,
och du har hennes kox.

Nu kommer greven Ă„kande.
Han stannar, nÄdigt sprÄkande.
Hej ox, hoj ox!
Nu stiger hon i vagnen,
nu Ă„ker dom till skogs.

Han Ă„ker efter foxar,
jag trampar efter oxar,
hej ox, hoj ox,
men statare och greve
Àr ÀndÄ samma jox.

II.
Gökstölden.

Det smÀllde skot i löten.
DĂ„ visste hela byn:
soldaterna kommer frÄn mötet
med kalv och gevÀr och plym.

Se socknens mandom och försvar!
Se Lejon, Krans och Krig,
tre stöddiga nummerkarlar
och karl en hvar för sig!

Med stolthet sprang vi systrar
i vÀg att möta far.
Han öppnade tornistern
och gav oss en lergök hvar.

Det var en fröjd den dagen.
DÄ gol en treklangsgök
i torpet och i hagen
och lockade besök.

Vi gick till fattighuset
att visa hvad vi fÄtt.
I sÀngen lÄg fÄniga Gustav och skrattade sÄ godt.

Per-Olans fula pojke
vardt blek och hemsk att se,
nÀr gökarna började hojta,
en, tvÄ, tre.

Per-Olans onda tunga
gick an: ”Nej, har man sport!
En gök Ät varje unge!
Soldaten slĂ„r pĂ„ stort”

Vi lekte i fattighusköket.
NÀr sen vi ville gÄ,
dÄ sökte jag fÄfÀngt och fÄfÀngt min gök
i hvarje hörn och vrÄ.

”Nu fĂ„r du stryk”, skrek Per-Olan,
”av far din, den led karln.”
I hÀcken bakom skolan
jag lÄg, ett förlorat barn.

Jag gret av sorg och fruktan,
jag gret som allt jag mist.
Jag kÀnde mullen lukta
och grÀs och hallonkvist.

Bin surrade dÀrinne,
dÀr kröp visst orm och slÄ.
Nu kunde de gÀrna stinga,
mitt liv var förspillt ÀndÄ.

Man letade ender tiden
i backe, bÀck och brunn.
Man fann mig somnad omsider
i kvÀllens sena stund.

SÄ spordes frampÄ sommarn
att nÄgon gÄtt förbi
och hört frÄn Per-Olans kammar
en lergöksmelodi.

III.
Sommardansen.

Jag dansade en sommar,
det var en vacker somar,
och aldrig har det dansats
i denna nejd som dÄ.

Det spelade om kvÀllen
frÄn gÄrdar och frÄn stÀllen.
Vi gick sÄ lÄnga vÀgar
i marscher tvÄ och tvÄ.

PÄ röjningen i skogen,
pÄ banan och pÄ logen,
pÄ alla har jag dansat,
dÄ jag var nitton Är.

Och alltid fick jag höra
jag var sÄ lÀtt att föra,
och aldrig fick jag sitta,
och aldrig fick jag gÄ.

Det var frÄn ValbromÀssa
och intill MickelsmÀssa,
och ingen helgdagsafton
sÄ kom jag i min sÀng.

För alla ljusa mornar
och alla mulna mornar
jag gick direkt frÄn dansen
till Äker och till Àng!

Men mulet eller soligt
sÄ var det lika roligt
att hÄlla i och slÀpa
den lÄnga veckan ut.

Jag dansade en sommar,
det var min enda sommar,
och sen sÄ var jag gammal,
och sen sÄ var det slut.

IIII.
Syskonen.

Det var den sjuka hösten
dÄ Herrens Àngel gick fram
och tog frÄn modersbrösten
sÄ mÄnga spÀda Guds lamm.

Och aldrig ha klockorna klungit
sÄ rent och vackert som dÄ.
Det var som keruber sjungit
för alla de saliga smÄ.

Hon tĂ€nkte: ”HĂ€r bo vi sĂ„ nĂ€ra
och ha det sÄ trÄngt och armt.
O Herre, betÀnk mina kÀra!
DĂ€rute Ă€r tryggt och varmt.”

Fem syskon sova vid grinden,
fem syskon frÄn fattigt bo.
Som en gammal moder stÄr i linden
och vaktar deras ro.

Hon sjunger i lÄnga ilar
och bugar mot kyrkans dörr,
och syskonskaran hvilar
sÄ fredligt som aldrig förr.

Hon susar om mÀnskornas gÄta.
”HĂ€r stod jag i hundraden Ă„r
och hörde dem tacka och grÄta.
Men Gud allena förstĂ„r.”

Och nÀra i ett av tjÀllen
en kvinna sitter ibland
och ser hur det vinkar om kvÀllen
frÄn kransarnas hvita band.

I brinnande tankar hon sÀnder
ett budskap, en bön till de smÄ.
Det vinkar som ivriga hÀnder:
”Var tröstad, mor! Vi förstĂ„.”


Dikt Fattigmansverser - Erik Axel Karlfeldt