Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt FĂ€derna

Ej finns deras namn pÄ hÀvdens blad
– de levde i ringhet och frid –
men jag skönjer ÀndÄ deras lÄnga rad
allt upp i den urgrÄ tid.

Ja, hÀr i det gamla JÀrnbÀrarland
de bröto Äker pÄ Àlvens strand
och malm ur gruvan bredvid.
De kÀnde ej trÀltjÀnst, förstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
och togo sitt högtidsrus.
De kysste flickor i livets vÄr,
en vart deras trofasta brud.
De Àrade kungen, de fruktade Gud
och dogo i stillhet, mÀtta av Är.

Mina fÀder! I smÀrtans och frestelsens stund
fick jag styrka vid tanken pÄ er.
Som ni vÄrdat och Àlskat ert Àrvda pund,
vill jag smÄle nöjd Ät vad ödet ger.
Vid njutningens vinkande överflöd
har jag tÀnkt pÄ er kamp, pÄ ert torftiga bröd:
har jag rÀtt att begÀra mer?
Det har svalkat som bad i den strömmande Àlv,
nÀr mot lustan jag kÀmpat mig trött,
det har lÀrt mig att rÀdas mitt eget kött
mer Àn vÀrldens ondska och satan sjÀlv.

Mina fÀder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min sjÀl blir beklÀmd och vek.
Jag Àr ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.
Nu fÄngar jag toner ur sommar och höst
och ger dem visans lekande röst:
lÄt gÄ, det Àr ocksÄ ett vÀrv.
Men klingar det fram ur min dikt nÄgon gÄng

en lÄt av stormsus och vattusprÄng,
en tanke manlig och djÀrv,
finns dÀr lÀrkspel och vÄrljus frÄn fattig hed
och suckar ur milsdjup skog –
ni ha sjungit det tyst genom mÄnga led
vid yxans klang, bakom fora och plog.


Dikt FĂ€derna - Erik Axel Karlfeldt