Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Eriksgata

Jag tar dig i Àgo, du gamla skog,
och all din mystiska vÀrld.
Jag hÀlsar dig, höjd över gÄngarens bog,
pÄ denna min EriksfÀrd.

Styv stÄndar din man, min gamle kompan.
FörmÄr du Àn en galopp?
StrÀck ut över gyllene hjortronplan
vÄrt fasta och tunga lopp.

Bocken stÄr vid sin stugas vÀgg
i horniga hustrurs mitt:
”Den herrn Ă€r mogen, snart Ă€r hans skĂ€gg
sĂ„ manligt och grĂ„tt som mitt.”

Skogsfrun stÄr vid sin fönsterglugg
i tÀtaste hÀnggranshult,
och ögonen le under hÄrets rugg
sÄ jordbrunt lidelsefullt.

”PĂ„ hundra Ă„r en sporre ej blĂ€nkt
i denna min Àlskogs nejd,
dÀr förr jag vilsna riddare skÀnkt
mina susande kamrars lejd.

Ni mÀnskor leva ert korta liv
och sörja att tiden gÄr.
Hos mig finns ej tid. Kom in och förbliv!
Jag Ă€r ung, jag Ă€r tusen Ă„r.”

Björkarna stÄ i en glÀntas drag
och kasta sitt kröningsmynt.
De lĂ€spa och lisma: ”Just i dag
din gyllene tid begynt.

Följ med, följ med, vi visa en stig
till vildmarkens hemliga slott.
Vi veta att tronen Àr Àmnad Ät dig,
och lĂ€nge den tom har stĂ„tt.”

Du gamla hÀxa Romantik!
Jag ler Ät din dÄrande makt.
Jag ser en skymt av Opplimens vik
och gÄrden som sjÀlv jag lagt.

Jag rider pÄ dÄnande streck av malm,
pÄ stigar som trampats av fÀ.
Jag far ej efter Àrones palm
men glÀds Ät mitt kÄdiga trÀ.

Den stilla tjÀrn, av nÀckblad full,
dess glans i skugga ocb sol
Ă€r varken silver eller gull
men grön och blÄ vitriol.

Nu glesnar skogen och druvors glöd
slÄr upp som ett höstligt bÄl.
Den lÄnga Äsen stÄr kopparröd,
och himlen Àr blÀnkande stÄl.

Det gÄr ett bud i rönnarnas grÀnd,
dÀr barnen vimla som mygg:
Se, SÄngfar kommer, vördig och spÀnd,
pÄ stora Svartens rygg.


Dikt Eriksgata - Erik Axel Karlfeldt