Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En vandringsdag

I soluppgÄngens timma,
nÀr kÀrrets lÀtta dimma
drog bort för friska flÀktar, dÄ bröt jag upp frÄn byn.
All nejden tycktes bada
i sommarfÀrger glada,
och flÀcklös spÀnde fÀstet den stora paraplyn.

Allt sov. FörgÀves skickar
jag lÄnga avskedblickar
mot öde fönster – dröm du, min lilla lata vĂ€n!
NĂ€r lindarna som blomma
i höst stÄ grÄ och tomma
och sol och himmel mörkna, jag hÀlsar dig igen.

FrÄn soldrÀnkt vÀg jag trÄder
pÄ stig dÀr skymning rÄder,
dÀr skogens klÀdning slÀpar sin glÀnsande brokad.
Och nu Àr middagstiden
för lÀnge sedan liden,
nyss klang den första tonen av trastens serenad.

Nu vill jag rÀnseln kasta
och hÀr i backen rasta.
DÀrnedan vilar Àngen, en mognande blondin,
dÀr lyser gul ranunkel
i klöverbladens dunkel
och tisteln lyfter kungligt sin krona av karmin.

LÄngt bort vid slÀttens grÀnser
en strimma vatten glÀnser,
ett vallrop irrar fjÀrran i mörka skogars rum.
HĂ€r vill jag tryggt mig luta
att ro och drömmar njuta
och tömma markens doftdryck, som flödar stark och ljum.

Och hasselsnĂ„ret vyssar…
SÄ ljuvt som sövd vid kyssar
av ett par kÀra lÀpparm pÄ skogfruns mjuka arm
jag somnar, medan glida
jag kÀnner mot min sida
vid andetagen en tuvas unga barm.

LÄng Àr min slummer
bland mjölonris och lummer;
dÄ skÀr i mina öraon ett gÀllt, förtvivlat skri.
Yrvakna ögon skönja
kvÀllshimlen, röd som mönja,
och under den en ormvrÄk, som seglar trögt förbi.


Dikt En vandringsdag - Erik Axel Karlfeldt