Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En madrigal

Nu vill jag sitta pÄ svÀllande tuva,
spotta fiolen pÄ halsen och skruva,
driven och lÀrd i mitt sÄngarekall.
Kvinnkön du ljuva,
hör en förtjusande, ny madrigal!

Sjöng jag om vÄrlek, som ynglingar göra,
vÀnde du till mig ditt rosiga öra,
log sÄ huldsaligt och utbrast: SÄ sött!
Sjöng jag pÄ allvar ur brusande lunga,
manligt, som stormen och lidelsen sjunga,
strax var du lomhörd och liknöjd och trött.

Vida jag drog genom kÀrlekens riken.
VĂ€ldiga vallar och gapande diken
sprÀngde jag över med blodet i svall.
Stod jag vid muren och knÀppte pÄ lutan,
sÄg jag förklarat ditt anlete vid rutan,
hörde de saliga tÄrarnas fall.

Gick jag till porten och slog pÄ dess brÀder,
glÀntande kom du i svallande klÀder,
hviskande: ”Kyss mig, men se’n fĂ„r du gĂ„.”
Bad jag dig utgÄ i Àra och följa
modigt min fÀrd över hedar och bölja,
grĂ€t du: ”Ack ja” – men du kom ej Ă€nda.

Drabbe mig skam, om ej sjÀlen mig brÀnde
rent som Guds eld, dÄ jag sjöng och bekÀnde
dig hvad mitt hjÀrta haft starkast och störst!
Dyrkade kvinnkön, hur vill du nu ha det?
Klingklang och narrspel? Det tunnaste spadet
slÀcker bekvÀmligt din lÄgande törst.

Nu Àr det vÄrtid, och ensam jag sitter,
trycker mitt spelverk mot hjÀrta som spritter.
Eva, din sÄngare gÄr till sitt kall.
Hör, om du gitter,
hör min förtjusande vÄrmadrigal!


Dikt En madrigal - Erik Axel Karlfeldt