Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En envis dalkarls visa

FördÀrves jag platt, om jag viker en tum
ifrÄn mitt rum,
om jag stÄr dÀr med heder och Àra!
Kom an, all vÀrldens klaffarehÀr!
Mitt bröst Àr hÀr;
dess hÄrdhet skall du lÀra:
skjut giftiga pilar, jag blir dÀr jag Àr.

Jag tror vÀl knappt jag mig sjÀlv bedrar,
om jag hÄller för visst, att min Àttefar
drog ut med Peder i Vibberboda;
och kÀnner jag rÀtt
en dalamans sÀtt,
sÄ vill jag förmoda
han höll sig, dÀr skÀktorna rÀgnade tÀtt.

Och sjĂ€lv vill jag gĂ„ – fast en stackare stor –
jag Ă€r inför den som i höjden bor –
med nacken rak under hatten.
Och samma lynne du nog förnam,
hvarhelst du gick fram
vid de stora Àlvarnas vatten,
frÄn LÄnghedens mur till SalfjÀllets kam.

Och den som kan öppna med fromhet sin mund
och bedja en bön av sitt hjÀrtas grund,
han mÄ vÀl önska:
Giv alla dem som vid Àlvarna bo
förnöjsam ro,
lÄt landet grönska,
men fyll det frÀmst med mandom och tro!


Dikt En envis dalkarls visa - Erik Axel Karlfeldt