Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Eden

I

Det Àr morgon, det Àr Eden,
salighetens unga gÄrd.
Svarta starar lÀgga reden
hos den höga aspens mÄrd.
Vinden spelar, kalven dansar
vigt och lÀtt,
trampar nÀtt
mellan markens tigersvansar.
Duvands unge seglar trygg
pÄ den breda gladans rygg.

Vit och naken husmor trÀder
mellan rika trÀdgÄrdsland;
Àrter blomma ibland flÀder,
bönorna bland vallmors brand.
Grisen vaknar i sin stia,
gluttar ut
vid sin knut
mellan Ă„brodd och salvia,
fnyser med sin bleka nos
pÄ en röd och daggig ros.

Adam gÄr i lantmansdrömmar
under gula plommontrÀd.
FÄlen utan bett och tömmar
löper fri i sjÀlvsÄdd sÀd.
Med ett Ă€pple vinkar Eva –
det blir vÄr,
var hon gÄr;
skÀra sken kring barmen svÀva.
HÀr Àr morgon utan slut,
hÀr Àr Eden österut.

II

Eva stÄr skamsen i lackröd sol,
tummar sin stadiga fikonlövskjol.
Adam, i gröna kalsonger,
grinar av knip och Ă„nger.
Ormen i trÀdet sÄ skadeglad
vispar med stjÀrten bland apelblad.
Ängeln med flamgula byxor
reser den största av yxor.

Friden Àr bruten och fallet Àr gjort,
hÀnglÄset dinglar för Edens port.
Adam skall svettas av möda,
Eva skall skriande föda.
Slagan skall dunka pÄ logens strÄ,
Kains klubba skall tÀljas och slÄ.
LÄngt skola mÀnskorna draga,
glömma sitt hem som en saga.

Het stÄr dagen, dess morgon Àr slut.
Svalka ger kvÀllen: vÀsterut!


Dikt Eden - Erik Axel Karlfeldt