Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Det röda korset

Den 19 februari 1917.

Nu Àr det fastlag. I högtidlig gÄng
gÄ veckorna, Ät smÀrtans minnen vigda,
frÄn Galiléen till Jerusalem,
och lÀngs med vÀgen susa trÀdens kronor
vemodigt djupt i vÄrens brytningstid.
Nu lÀngtar jordens son att lÀgga av
sin hvardagslast av futtiga bekymmer
och vandra, under hjÀrtats suckan böjd,
pÄ helig vallfÀrd under nattens stjÀrnor
och söka sig en oljelund att grÄta,
tills pÄskens rena, fulla mÄne lyser
försoning in i sorgens örtagÄrd.

Nej, ingen fÄfÀng grÄt i denna tid,
dÄ havet Àr för salt av alla tÄrar,
dÄ jordens hÀlsning till den nya vÄren
Ă€r som en storm av suckande oliver
frÄn folkens vÀldiga Getsemane!
Ej för en drömmande och trÄnsjuk pilgrim
de Àro gjorda, dessa vÀrldens vÀgar,
dÀr foten trampar, ej pÄ blomstertörnen,
men pÄ den splittrade granatens skÀrvor
och alla rester av hvad mÀnskligt var.
Men vÀl Àr jorden rik pÄ vigda lunder,
fast deras grenar hÀnga mÄngenstÀdes
som stympade och lytta krigarmedlemmar;
och se, dÀrunder svartnar kors vid kors
som segerstod Ät tidens konung, döden.

De svarta korsen, se de svarta korsen
pÄ vissna kullar lÄngt som blicken nÄr!
Allt mera torftigt vÄren ÄtervÀnder,
allt glesare Àr kransen i hans hÀnder
den han vill utströ i de fallnas spÄr;
och folk pÄ folk i glesnad skara skrider
allt lÀngre in i hÄrda fastetider,
allt tyngre spÀkelsernas gissel slÄr.

I denna svarta korstid lÄt oss höja
det ljusa tecknet för vÄr vallfÀrdslÀngtan.
Det röda korset, se det röda korset!
Dess armar lÄga klara som rubiner,
och som en eldstod ledande det skiner
dÀr genom moln av rykande ruiner
barmhÀrtigheten gör sin pilgrimsfÀrd.
Vid plÄgans bÀdd i tÀltet skall det lysa,
i frostens nÀtter vÀrma dem som frysa,
och livets trötta veke som vill slockna
skall ÄtertÀndas vid dess milda hÀrd.
Hvarhelst det reses, dÀr skall kulan skona,
som plÄgans Àngel fordom i Egypten
pÄ Herrans bud skred skonande förbi
hvar boning, mÀrkt med pÄskalammetsblod.
TÀtt i tumultets hÀlar skall det fÀlja,
förkunnande: ”En gĂ„ng din stolta bölja
skall sÀtta sig, du hatets heta flod,
ty djupare gÄ kÀrlekskÀllans flöden,
och livet segrar evigt över döden.
Bereden psalmerna, palmsöndag stundar,
fridsfursten nalkas genom jordens lundar,
och marken grönskar Äter i hans spÄr,
och alla klockor kriget sparat ringa
till mĂ€nsklighetens nya pĂ„sk och vĂ„r.”

***

Var dÄ vÀlkommen, festlag! Jag vill tÀnka
pÄ sorgens hjÀltar i legendens tid,
nÀr under stjÀrnorna, som tÄrögt blÀnka,
jag kÀmpar ensam för mitt hjÀrtas frid.
Min egen klagan vill jag ödmjukt drÀnka
i vÀrldens stora mÀktiga sorgebrus
och minnas: hvad den ringe nu bör skÀnka
Àr ej sitt mörker, men en glimt av ljus.

SÄ lyft mig, vÄr! Hvit Àr din ena vinge
och blomsterskÀr, som Ànglars vingar drömmas.
Du Ă€r ett barn – att som barn jag finge
av allt ditt ljusa vingsus genomströmmas!
Mörk Àr den andra; vÄr, du son av mull,
sorgmantelfjÀril, skymningsfÄgel, för mig
pÄ stig dÀr korset vinkar rödt framför mig,
till botgÄng för mitt hjÀrtas oros skull.


Dikt Det röda korset - Erik Axel Karlfeldt