Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den underbara kvarnen

DalmÄlning

Se kvarnen, hon skiner
som guld och rubiner,
och kvarnlekan smÀller och löparen viner.
Dess stolpar stÄ fasta som himmelens stoder;
dem vÀlta ej vindar, dem störta ej floder.
Dess kar Àr av silver, av jaspis Àr skruven,
och Salomos insegel glÀnser pÄ huven.
Att stÄ vid dess brÀdd och se in i dess öga,
det Àr som att se i det djupa och höga.
Nu öppnar sig porten med poster av marmor,
och kvarndrĂ€ngen ropar: ”Kom farfar, kom farmor!

HÀr Àr er bebÄdat
vad aldrig I skÄdat,
ty agnar bli vete och kÀrnlöst blir tungt,
och kvarntorrt blir saftigt och gammalt blir ungt.”

Se, gubbarne tÄga
med ryggen i bÄga
och knuffa sig fram efter ringa förmÄga.
Det haltar och hasar,
det skyvar och schasar.
HÀr skolen I se, I bedrövliga masar!
HÀr stÄr en i gapet. Rickrickettirack!
HĂ€r dansar han fram som en brudgum i frack.
HĂ€r stupar hans granne i morrande trut.
Gubbe in, gosse ut!

Se gumman med kÀppen
och pipan pÄ lÀppen
och tröjan som slinker och skor utan knÀppen.
Hon dyker i tratten. Rickrickettiratt!
Strax stÄr dÀr en fröken med flor och med hatt,
och mjölnarn tar tull
pÄ livstyckets hull
och fÄr handen full.
HĂ€r komma de alla i link och i kut.
KĂ€ring in, flicka ut!

Se paret som mötes dÀr löven slÄ samman,
dÀr svÀrdsliljan tÀnder den strimmiga flamman,
och jungfrun hon niger med rodnande kinder,
och ynglingen lyfter sin stolta cylinder:
”Vi kysstes för femrio Ă„r sen, min vĂ€n.”
”Kyss igen, kyss igen!”

Jag gÄr som förlorad dÀr vÄrbÀcken skvaltar,
jag gÄr över Äsar som rakade galtar,
och kvarnforsen dunsar i gistnade rÀnnor,
och kvarnvinden kommer med visslande pennor,
det dÄnar som vingar av ungdom och vÄr.
Jag gick och jag sökte i mÄnga de Är.
Jag frÄgade lÄngt uppÄt SömlinghÄgna,
dÀr fjÀllen för himmelens takstolar bÄgna:
”Vart Ă€ro de ljuvliga mjölnarne gĂ„ngna?”
DÄ upplÀt ett bergtroll sin smÀdliga trut:
”Gubbe in, gubbe ut!”


Dikt Den underbara kvarnen - Erik Axel Karlfeldt