Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den sköne Rosenblom

(Nidvisa om Tok-Annas kÀrlek)

Jag minns dig, hur i pappershatt
och fÀrgesmyckad blus
du som en brokig fÄgel satt
pÄ Äsen av vÄrt hus.
Jag minns och varje stund jag hör
din stÀmmas nÀktergal,
som stÀmde in bland fÄglars kör
i sommarkvÀllen sval.

Om dagen jag beskÄdar blott
ditt verk, min konstnĂ€r god –
klÀdkistan, strÄlande sÄ blÄtt,
och dunkelbrun kommod.
I skrubben dÀr du fÀrger rev
och visslade och log
stÄr sÀngen, som blott grundad blev,
förr’n trolöst bort du drog.

PĂ„ nytt jag smyckat som till fest
min kammar denna kvÀll.
Min konung, kom och bliv min gÀst,
kom, ljuvaste gesÀll!
Det klagar ömt i vindens vin
vid dörr och fönsterpost;
mig tycks det suckar: ”SlĂ€pp mig in
frĂ„n snö och vinterblĂ„st.”

Är du den sköne Rosenblom,
ej hövs dig klaga sÄ;
dÄ kÀnner du bÄde lÄs och bom
och drar dem sjÀlv ifrÄ.
Men Àr du nattens hemske gast,
en bonddrÀng ful och rÄ,
dÄ, beder jag, vik bort med hast,
att fritt jag sörja mÄ.

Ack, fjÀrran, fjÀrran mÄlar du,
mitt hjÀrtas Rosenblom!
För andra kvinnor strÄlar nu
din skönhets rikedom.
Men snart Àr ju den blomma all
som aldrig solsken fÄr;
kanhÀnda att du komma skall,
dÄ sorgens bud dig nÄr.

Tag pensel dÄ, o Rosenblom,
tag kimrök, elfensvart.
Tag mörker av den lÀngtan som
min död omsider vart.
Tag silverfÀrg till stjÀrnor smÄ,
sÄ bleka som din vÀn,
som ej kan ro kistan fÄ,
om du ej mÄlat den.


Dikt Den sköne Rosenblom - Erik Axel Karlfeldt
«