Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den misskÀnde spelmannen

Han kom i regn och rusk;
han sÄg ut som en slusk,
ty hans byxor voro vÄta och hans rock, ack ja!
FrÄn hans bruna lÀdersÀck
flöt en dunkel vattubÀck,
dĂ„ han stĂ€llde den vid dörrn och om natthĂ€rbĂ€rge ba’.

Men dÄ gnall det i en vrÄ:
”Ja, det Ă€r nu en gĂ„ng sĂ„ –
allt pack skall Ă€ta pĂ„ den stackars bo’n, ack ja!
Gack i boden till min drÀng,
för dÀr stÄr en ledig sÀng,
och en knippa lĂ„nghalm kan du frĂ„n foderskullen ta.”

Mörk var vandringsmannens blick,
dÄ han vÀnde sig och gick.
NÀr han grep sin sÀck vid dörrn, sÄ lÀt det klang, ack ja!
Men dĂ„ ropte bonden: ”Stopp,
har du don, sÄ spela opp!
Din kvĂ€llsvard kan du tjĂ€na, ifall du gnider bra.”

Och den första lÄt han strök
det var trummor, skott och rök,
det var blÄa led och blÀnkande gevÀr, ack ja!
Bondens anlet sken och brann.
”Det var vĂ€rst, sĂ„ du gĂ„r an!
Som i bevĂ€ringsĂ„ren mitt arma blod spratt sta’.”

Men den andra stofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i guds hus, ack ja!
DÄ frÄn spisen from och rörd
vart vÀrdinnans stÀmma hörd:
”Den bĂ€sta sĂ€ng i huset skall sĂ„dan spelman ha.”

Och den tredje takt han drog
det var fÄgelspel i skog,
det var par om par i dans och Àlskogslust, ack ja!
DĂ„ sprang husets dotter upp
och om halsen honom lopp,
ty vackra flickors kyssar ska glada spelmÀn ha.

Men bonden satt vid bord
och han talte milda ord:
”Kom, tag ett glas: jag Ă€lskar spel och sĂ„ng, ack ja!,
och samma smak har mor.”
Blygt och tyst sad’ mön: ”Jag tror,
nĂ€r du Ă€r borta, frĂ€mling, blir jag aldrig mera gla’.”

Den unge spelman log,
dÄ det fyllda glas han tog.
”Jag Ă€r vĂ€l ej den buse som ni trott, ack nej!
Jag Àr lÀrd till orgelnist,
och mitt namn Àr Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dej!”


Dikt Den misskÀnde spelmannen - Erik Axel Karlfeldt