Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt De tysta sÄngerna

Det var som den tidiga, svala vÄr,
dÄ Àn all jord Àr stum
fast mÀnskorna ana att rymden stÄr
av sÄngers andedrÀkt ljum.
DÄ var som en vÄrsvan den stolta sol
som sjunger dÀr han far,
och mÄnen en drömmande gök som gol
i fjÀrran för stjÀrnornas par.

Vi möttes, jag sÄg dig, din barm, som steg
likt en visa i jamb efter jamb.
Din mun under rosende insegel teg,
men din blick var en hög dityramb.
Jag vet att ditt vÀsen sjöng med i det hav
som svallar jorden rundt –
i jungfruars blod och i kvistarnas sav
och i allt som Àr ungt och sundt.

Jag vet att vi sutto vid samma bord
vid drömmarnas hemliga fest,
dÀr allt som vi kÀnde vardt sagt utan ord,
och sÄ vardt det vackrast och bÀst.
Jag kunde ha rÀckt dig en ros som kvad
min lÀngtan, hur rik den var,
och hört frÄn violen bland ekarnas blad
ditt skygga och trogna svar.

Vi möttes, vi skildes, vi möttes igen
till de tigande sÄngernas fest,
vi skildes för alltid och visste ej Àn
att vi fÄtt hvad all vÀrlden har bÀst.
Det var i de tidiga ungdomsÄr,
dÄ sjÀlarna dikta den sÄng,
som livet skall sjunga men aldrig förmÄr
att ge röst, som den anats en gÄng.


Dikt De tysta sÄngerna - Erik Axel Karlfeldt
«