Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt De blindas dag

NĂ€r sista prakten flammar
av lundarnas fackelfest,
i lÄg och vÀnlig kammar
jag sitter som din gÀst.
Det finns ej ljus pÄ bordet,
fast dagens glans Àr svag.
I dunkel löper ordet
i kvÀll, pÄ de blindas dag.

Som georginers lÄga
det brinner kring vÀsterns port,
dÀr Flora ut vill tÄga
frÄn denna höstens ort.
Det Àr som i blödande floder
förrunne all sommarens sjÀl;
och dock för dig, min broder,
finns inget sommarfarvÀl.

Men bÄda tvÄ vi stamma
frÄn samma rika hus.
Oss födde natten till samma
benÄdade, furstliga ljus.
Jag har ett ord som vill tona
med kvÀllens mjuka vind,
ett ord som vill försona,
att jag fick arv och krona
och du, min broder, Àr blind.

Bland röda georginer,
som smycka den blÄ kuliss,
en stjÀrna gÄr fram ocb skiner
som pingstens gula narciss.
Men höst som festligt prÄlar
och rymdens och jordens vÄr,
du ser dem i fÀrger och strÄlar
som intet öga förmÄr.

Och nu jag blicken sluter
frÄn dagens irrande fÀrd
och gÀstar i stilla minuter
din egen förborgade vÀrld.
Du rÀds ej mörka prÄngen
dÀr jag gÄr vill och svag.
SÄ led mig pÄ sagogÄngen,
i dag Àr de blindas dag.

Jag vill de röster höra
dem seende dag ej hör
och öppna fromt mitt öra
för skymningsalfernas kör.
Som regnbÄgsljus det skiner
kring milda strÄkars drag,
det spelar som blÄ violiner
i dag, pÄ de blindas dag.

DÄ livets bjÀrta fackla
förbrinner blekt och matt
och bÄda blint vi vackla
mot samma stora natt,
vem vet vad mörkrer skall gömma?
Men, blinde broder, jag vet,
att ingen som du kan drömma
om sol och salighet.


Dikt De blindas dag - Erik Axel Karlfeldt