Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Blomstervisor

I

Som liljorna i natten
vid bÀckens mörka vatten,
sÄ glimmar du för mig, min vÀn, i mina dunkla Är.
I mina lÄnga höstar
sÄ underbart det tröstar
att tÀnka, hur i liljeljus jag vandrar, var jag gÄr.

Och strömmens mörka vatten
gled snabbt förbi i natten
och gÀstar aldrig mer den strand, dÀr liljefolket bor.
Ju fjÀrmare jag drager,
dess mer jag miss dig fager,
jag gÄr som yr av liljedoft, jag hoppas och jag tror.

II

NÀr pÄ mitt knÀ di sitter skÀr och spÀd
som Àppelblomman pÄ det mörka trÀd,
dÄ vet jag, att mitt vÀsens rot har kraft
att dricka ungdom Àn ur vÄrens saft.

Och dagg och honung dofta pÄ din mund
som pÄ en morgonvinds i junilund.
FrÄn denna friska lÀpp, som aldrig ljög,
all hjÀrtats vishet talar enkelt hög.

Och allt omkring Àr vordet nytt och skÀrt.
Det Àr som glömde jag allt ont jag lÀrt.
I ljus och lycka syns mig allt förent:
allt gott Àr ljuvt, allt ljuvt Àr gott och rent.

Och hÀr Àr pingst och sol och paradis,
en helig vind gÄr fram i löv och ris;
hÀr vÀlver livets brunn sitt blomsterflarn,
och saligheten undfÄ vi som barn.


Dikt Blomstervisor - Erik Axel Karlfeldt