Dikt Blommornas kÀrlek
(Linné: Sponsalia plantarum; DeliciÊ naturÊ.)
NÀr Phoebus skön Flora besöker
vid gökrop frÄn sunnan och vÀst,
frÄn tusen smÄ altar det röker
till lundarnas kÀrleksfest.
I backen stÄr gökskÀllan luden
och rör somtill högtid sin klÀpp,
och brudgummen bidar och bruden
med honung pÄ lÀngtande lÀpp.
DÄ föras budskap bland grÀsen
emellan de Àlskande hjon
av lÀtta, livréklÀdda vÀsen
och mÄngen öm postiljon.
DĂ€r flyga doftande kyssar
med fjÀrilar, humlor och bin.
Hvar flÀkt som bland stÀnglarna kryssar
bÀr strÀngars och visors hvin.
Det vaggar som tusen smÄ sÀngar
med brokiga sparlakan pÄ,
dÀr Floras pigor och drÀngar
till hvila kÀrligen gÄ.
Det susar i lundarna vida
en brudsÄng om ung natur.
De hulda timmarna glida
pĂ„ Floras blomsterur –
frÄn arla, dÄ nÀckrosen strÀcker
sin krona ur glimmande göl,
tills liljan mot nattsvalkan tÀcker
sitt kostliga, gyllene mjöl.
Det gick en man genom lunden,
en from naturens prÀst;
han sÄg, som i andakt bunden,
pÄ blommornas kÀrleksfest.
I hviskande bröllpsringen,
dÀr rökelsen vajade skÀr,
han lydde till anden i tingen
och kĂ€nde att guden var nĂ€r –
den samme som fÀstets grunder
och örternas vÄrtÀlt byggt,
den samme i Äskvagnens dunder
och pollensvÀrmarnas flykt,
den samme i stormvindens vÄgor
och daggens vÀlsignade skur,
i mÀnniskohjÀrtats lÄgor
och stilla i blomsteramour.