Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Beckblomster

1.
EN FRÄLST

Mina sav-Ă„r ha runnit undan
och min ungdom har torkat hÀn.
Jag har suttit i from begrundan
som en Jafet vid Noe knÀn.
Tills den farliga tid var gÄngen,
har jag dövat mitt inres brus;
det var jag som satt frÀmst i gÄngen,
det var jag som skrek högst i sÄngen
i tempel och bönehus.

Jag har spÀkt mig och jag har fastat
som en Herrans nasir,
men min kÀrlek den har jag kastat.
pÄ kvinnofolk och bier.
Som en pilgrim i jÀmmerdalen
gick jag suckande eller teg,
men mitt hjÀrta slog takt i salen
till pukorna och cymbalen
och dansande unga steg.

Jag Àr med i den lilla skaran
som skall ankra pÄ Ararat.
Jag har bÀrgat min sjÀl ur faran,
nu, du syndiga vÀrld, god natt.
NÀr du drunknar i svavelvÄgor,
skall jag landa pÄ helig mark,
skall jag landa med mina plÄgor,
mina oslÀckta lustars lÄgor
och all ohyran i min ark.

2.
EN FÖRTAPPAD.

Jag tÀnkte dansa evigt rask vid ljus och lyktors sken.
Jekorum, dansen gÄr, tiden stÄr.
DÄ kom en ÄngestskÀlva och kröp i mina ben,
dÄ mÀrkte jag min famn var tom, jag dansade allen.

Jag tÀnkte sjunga Ären runt med oförgÀnglig röst.
Jekorum, sÄngen gÄr, tiden stÄr.
”Jag Ă€r en evig vĂ€stangök, en evig gök av öst.”
DÄ kom ett eko lÄngt norr och gol om sorg och höst.

Jag satte mig pÄ bÀnken under Bacchi vingÄrdsskylt.
Jekorum, bÀgarn gÄr, tiden stÄr.
Mitt bleka, blacka liv jag ville dricka vinförgyllt.
DÄ kom en smak i munnen, som med drav jag sjÀlen fyllt.

Snart tĂ€nker jag resa till ett frĂ€mmande land –
Jekorum, tiden gĂ„r, klockan slĂ„r –
en dödergök, som ropar hest ”ro bĂ„t!” vid Stygens strand,
en halt kompan, som vinkar med en tombutelj i hand.


Dikt Beckblomster - Erik Axel Karlfeldt