Dikt AvskedssÄng
Nu trycken, trycken de kÀra hÀnder
som lett er vandring och stött er gÄng,
ty svalkan stiger frÄn flodens strÀnder,
och dagen lutar mot nedergÄng.
Och kyssen, kyssen med trogna munnar,
som viska kÀrlek och andas glöd,
ty mörkret svÀmmar ur djupets brunnar,
och skyn Àr dunstfylld och sjukligt röd.
LÄt i ett famntag av eld försmÀlta
all split, all misstro och oförrĂ€tt –
en oviss natt sina moln skall vÀlta
emellan hjÀrtan av samma Àtt.
I kvÀllen strövande flÀktar vaka
och blixtar glimma pÄ fjÀrran hÄll.
Den storm Àr nÀra som hÄrt skall skaka
oss, arma agnar i ödets sÄll.
LÀtt Àr att minnas och svÄrt Àr att glömma!
Men sjunken sol du ej Ă„terser –
i skilda nejder vi skola drömma
om allt som aldrig blir lika mer.
RÀck mig ur fönstret din avskedsblomma,
stryk mig, o moder, till fÀrdens plikt!
I dina ögon, de sorgset fromma,
jag tror mig lÀsa en biblisk dikt:
Var sjÀl som lÀngtar i dunkla dalar
skall hugas ljuvt pÄ Guds berg en gÄng.
Var jordisk kÀnsla som brutet talar
skall strömma frigjord i evig sÄng.