Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Avskedet

Vi stÄr du sÄ plötsligt för mig,
du bleknade, vackra bild?
Vill du nicka mig tröst i den djupa höst
dÀr jag kÀnner mig sÀnkt och förspilld?
Den stunden Nu frÄn den stunden
av ett mÀnniskoliv Àr skild.

Jag hörde du var dÄlig.
SÄ kom jag till din bÀdd,
men studsade för din vita hamn,
dÀr du lÄg som till avfÀrd klÀdd.
Du hĂ€lsade glatt: ”Jo, jag lever Ă€n.
Stig fram och var inte rĂ€dd.”

Vi talade lugnt, dÄ drog du ner
mitt huvud till din barm
och gav mig den enda kyss vi bytt,
en hastig och febervarm.
Jag sÄg pÄ den grymma vÄr som stod
och log vid din fönsterkarm.

Och nÀstan vardagsmuntert
du bjöd mig ditt adjö
och sade du visste mer Àn vÀl,
hur snart du var dömd att dö.
Och allt som vÄren framskred,
ditt liv smalt bort som snö.


Dikt Avskedet - Erik Axel Karlfeldt