Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Augustihymn

Ljunghedens glans och dunans prakt pÄ glÀntan
dö som en lÄng, högtidlig solnedgÄng.
Skogen slÄr upp sin psalmbok och i vÀntan
prÀvar sin bas till höstens ottesÄng.
Hör du den röst som bakom Äsen rullar,
dov som ett hot om krig och syndabot?
Ser du den vÀg som över slÄnbÀrskullar
sÀnker sig grÄ i dalens djupa sot?

GĂ„r du med mig den branta stigen ned,
sÀg dÄ farvÀl Ät sol och sommarÄnga.
Ler du som jag, dÄ himlens hy Àr vred,
vÀrms du som jag, dÄ svala skyar gÄnga?
Hör du som jag, hur vÄrens alla lutor
smÀlta till ett i stormens orgelfÄng?
Hör du i regnets dÄn pÄ vÄra rutor
majdaggens fall och vÄrfrubÀckars sprÄng?

Aldrig en svan far ut pÄ granna fjÀdrar,
söker i rymdens klara vrÄr sin brud,
aldrig en rÄ i aftonvinden vÀdrar
Àlskarens gÄng vid lövens spÀda ljud.
Flytt och förbytt! DÀr tjÀrnen stÄ i blom,
tjÀrnen med vass, till sena kÀrlekshelgen,
ropar ibland den lÀngtanssjuke lom,
svalkar sin törst den Àlskogshete Àlgen.

GÄr du min vÀg, lÀgg av din glada krans,
lindad pÄ lek i vÀnligare dalar;
aldrig i den du uppstÄr mer till dans,
ivrig och röd, i tungel-ljusa salar.
Sörj ej din krans! Jag flÀtar dig en annan,
flyende blad ur Floras lustgÄrdsdörr.
Den som bÀr höstens krona Àver pannan
drömmer och ler, men skrattar ej som förr.


Dikt Augustihymn - Erik Axel Karlfeldt