Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Åsen

HÀr lyfter han ur kÀrr och skog och Àngar
den nakna melankoliska grÄa ryggen,
en ensam fur i mager mylla tronar
som pÄ en stÄng en hatt med breda skyggen.
O ödemark, du har mn kÀrlek vunnit!
Jag Àlskar stigarna, de mÀnskotomma,
den flacka hed, dÀr luft och dagar flöda,
dÀr ljung och timjan blekt i sanden blomma.

Och det Àr maj, och över Äsen stormen,
min barndomsvÀn, den starke sÄngaren, drager.
Knappt spörjs hĂ€r liv – i talln en krĂ„ka gungar,
en skara fÄr det torra betet gnager.
En vekt och mÀktigt jubel mig betager,
för alla fÄngna kÀnslor öppnas lÄsen;
och ensam, ensam mellan jord och himmel,
jag vandrar sjungande framÄt pÄ Äsen.

Dock – sĂ€llsamt! – ej allena, ty framför mig
rör sig en kvinnlig skepnad, vÀn att skÄda;
det Àr som skulle, hemligt vingad, foten
pÄ dammets lÀtta, vita skyar trÄda.
Liksom en stor och ljusröd sol sig tecknar
mot luftens heta blÄnad parasollen.
Hur kom du, frÀmling, hit till desa höjder,
dÀr nejden syns död Ät alla hÄllen?

Jag följer hennes spÀda fjÀt i sanden.
Jag hastar ej, jag vill ej henne hinna –
vem kÀnner, vad pÄ nÀra hÄll jag funne?
DÀr stigen stupar skall hon fÄ försvinna.
SÄ kan jag tro, nÀr genom dalens vallmor
den stilla kvÀllens drömsignal Àr blÄsen:
jag sÄg den kvinna som mitt hjÀrta vÀntar
i sol och majvind vandra över Äsen.


Dikt Åsen - Erik Axel Karlfeldt
 »