Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Änklingen

Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord
som lÄg mig pÄ hjÀrtat och gnagde och malde,
du strÀvsinta dotter av den strÀva jord;
kanhÀnda det löst det bann som oss kvalde.

Jag ville allra helst att det skickat sig sÄ,
att vi vandrat tillsammans, medan ingenting vart sagt,
och kÀnt hur vi blevo till en ifrÄn tvÄ
genom tystnadens ljuva, förenande makt.

Jag ville ÀndÄ mer: att vart förfluget ord
kunnat mötas av ett leende som jublade tryggt.
Hur munvÀdren fara, vet ingen pÄ jord,
men visst Àr hjÀrtats tal, fast förteget och skyggt.

Vi gingo pÄ var sin sida av en ström
som allt bredare lopp mot det Àndlösa havet.
Emellan oss fladdrade en tröttflugen dröm
om det stora vi drÀpt, som vart i tysthet begravet.


Dikt Änklingen - Erik Axel Karlfeldt