Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Vid stranden

NĂ€r det regnar och havet Ă€r grĂ„tt, blir jag sjuk…
Jag skrattar med solen, jag driver med vinden, jag retas med sjön:
hög sjö Àr det enda jag Àlskar.
Jag bor i en grotta med mÄnga flÀdermöss,
men jag Àr fin och vit med bedrÀgliga ögon.
Mina fötter Àro det vackraste jag sett,
jag sköljer dem stÀndigt med vatten och skum.
Mina hÀnder Àro sköna och blÀndande,
jag strÄlar upp som hela den muntra och leende kusten.
Vandrare, som gÄ förbi, blickar jag i ögonen
att de bliva trÄnsjuka och rolösa för hela livet.
Ack, men nĂ€r jag stöder huvudet i handen –
vad Àr det som alltid gör mig sÄ ont?
Jag stötte mig sÄ hÄrt mot en klippa den gÄngen, jag ville dö,
för att jag förgÀves strÀckt ut min arm
mot en frĂ€mling, som jag en gĂ„ng sett…


Dikt Vid stranden - Edith Södergran