Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Avsked

Egensinnigt och kallt blev mitt hjÀrta
sen jag började lÀngta efter dina smekningar.
Mina systrar hava Ànnu icke mÀrkt
att jag icke mera ser pĂ„ dem…
Jag talar aldrig mer med nĂ„gon…
Jag vet ej huru ofta
jag kysser den lilla kattungen som sover vid mitt bröst.
GĂ€rna ville jag hava en smula ledsamt,
men mitt hjÀrta Àr lyckligt och skrattar Ät allt.

Mina systrar, jag gör, vad jag aldrig har velat,
mina systrar, hĂ„llen mig tillbaka –
jag vill icke gÄ bort frÄn eder.
NÀr jag sluter mina ögon, stÄr han framför mig,
jag har mÄnga tankar för honom och inga för alla de andra.
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Mitt liv har blivit hotfullt som en ovÀdershimmel,
mitt liv har blivit falskt som ett speglande vatten,
mitt liv gÄr pÄ en lina högt uppe i luften:
jag vÄgar icke se det.
Alla önskningar, jag hade i gÄr,
sloka som de lÀgsta bladen pÄ palmens stjÀlk,
alla böner, jag sÀnde i gÄr,
Àro överflödiga och obesvarade.
Alla mina ord har jag tagit tillbaka,
och allt vad jag Àgde har jag skÀnkt Ät de fattiga,
som önskade mig lycka.
NÀr jag riktigt tÀnker,
har jag ingenting kvar utav mig sjÀlv Àn mitt svarta hÄr,
mina tvÄ lÄnga flÀtor, som glida som ormar.
Mina lÀppar hava blivit glödande kol,
jag minns ej mer, nĂ€r de började brinna…
FörfÀrlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.
Ack, det oundvikliga skall ske som ett svĂ€rdshugg –
jag gÄr utan avsked och obemÀrkt,
jag gÄr helt och kommer aldrig Äter.


Dikt Avsked - Edith Södergran