Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Vandraren

NÀr kvÀllen kom med sjungande trÀd i en sval och befallande vind,
gick pilgrimen Arnold landsvÀgen fram och satt vid min fÀhusgrind.
Han vilade gott under asparnas larm sina trötta och dammiga ben,
framför mig i skymningen stilla och stor som en Bodhi-bild av sten.

Jag sade: SÀg, du hemlöse vÀn, som grÄnat i vÀgarnas damm,
varför har du ej mod till det enda steg, som för till vilan fram?
Eller Àlskar du Àngarnas rosor och mÄnen som lyser pÄ daggen och dem,
för högt för att skynda med glÀdje mot de multnande benens hem?

Och Ă€r det ej tröttsamt kring vĂ€rlden att gĂ„ och att aldrig fĂ„ gĂ„ dĂ€rifrĂ„n, –
och lockas du icke som jag ibland av den stillsamt rinnande Ă„n?
DÀr nÀckrosor lysa mot stupande strÀnders vÀggar, bruna av grus,
fÄ dricka dig död av Guds klara vatten i mÄnens förgyllande ljus?

Han sade: ”Jag drömde jag dog en gĂ„ng under taket av nĂ€ver och jord,
sedan prÀsten givit mig bröd och vin och det evigt levande ord.
Och jag hörde en blÄst som en hungrande hund kring murkna knutarna gÄ,
och nakna vÀggarna lyssnade till hur mitt hjÀrta slutade slÄ.

Jag sÄg hur man tvÀttade ut mitt lik i barmhÀrtiga mÀnskors kök,
och i fönsterspringan smög jag mig ut som en lÀtt och försvinnande rök.
Jag tyckte, att ut ur ett frÀmmande hus jag famlade bort frÄn min kropp,
och med virvlande löv i en stigande vind jag lyftes mot skyarna opp.

Mig tycktes mitt hjÀrta drev mig framÄt med hast över himmelens hav,
och stormar frÄn bergen i stjÀrnornas vÀrld dess bitterhet svalkade av.
FrÄn kroppens glÀdje och livets lust och all hÀrlighet jag kÀnt,
frÄn min smÀrta och all min dygd jag for som man gÄr frÄn sitt exkrement.

Och jag mötte en storm som var som en gud och som hade ett eget ljus,
som en blick som lyser och ser hur armt det Àr i ens hjÀrtas hus.
Och nÀr jag skÄdat dess kammare mörk jag flydde frÄn himmelen,
och sÀnkte mig ned pÄ min barndoms berg att vandra och vandra igen.

För vÀrlden passar jag ej och kom för tidigt till himlen ÀndÄ,
och dÀrför, dÀrför kan jag blott som fordom gÄ och gÄ.
Men saligt det blir nÀr vÀrd jag befinns att dö i ett dike en gÄng,
medan blommorna nicka och koskĂ€llor ringa i kvĂ€llen sin sövande sĂ„ng.”

Han tystnade och stod upp och gick och hans panna var vit som snö,
han sade: ”LĂ€r av min visdom, min vĂ€n, att icke för tidigt dö!”
Mot kvÀllens himmel, dÀr solen sjönk i ett moln som en murad borg,
han vÀnde sitt ansikte, fyllt av frid, med en blick som en stelnad sorg.

(1918)


Dikt Vandraren - Dan Andersson