Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Ung Harald

Ung Harald han vĂ„ndas – ”Guds pina och död!
Jag ville sjunga vid tennstop till luta,
men nÄgon mÄ skÀnka mig vatten och bröd,
och en sĂ€ck dĂ€r jag ögonen mĂ„ sluta.”

Och Haralds moder hon ber för hans vÀl:
”Jag kan ej sova om han vaken mĂ„ste vara!
Förgör hans kropp, o, Gud, men hans sjÀl
för det yttersta av mörkret bevara!

Ty folket vill ha narrar och visorna hans,
pÄ en svart grammofon fÄr han veva.
Hans öga har den höstvĂ„ta malörtens glans –
o, Herre, han har svÄrt för att leva!

SmÄ lappar har han klippt av en tatterskas schal,
och pyntat smÄ trasdockor fina.
Men ögon har han gett dem som spruta av kval
och hÀnder förvridna av pina.

NÀr han vevar, dÄ dansa alla dockorna smÄ
och han suckar och skrattar av smÀrta.
Han sjunger: ’Om jag finge frĂ„n marknaden gĂ„,
jag ville ge er en bit ur mitt hjĂ€rta.’

Jag Àr bunden av billiga jordiska band
och varje dygn Àr en fil pÄ min kedja.
Följ mig, nÀr den brister, till Ditt tidlösa land,
ung Harald Àr för rolös att bedja.

En femöring, herre, för en vansinnigs sĂ„ng –
jag Àr en fluga som surrar mot en ruta.
Å, vad solljus gör ont och vad natten Ă€r lĂ„ng –
Herre Gud, att fĂ„ stupa och sluta!”


Dikt Ung Harald - Dan Andersson