Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt TorpedsÄngen

VÄr vandrings vÀg var grön av skum,
vi gÄtt den Är och Är.
Tills havs vi voro i isig höst,
till havs i den sjungande vÄr.
Vid eldstadsluckan stekte vi
vÄr hud sÄ svart som sot,
och blinda av Änga och brÀnda av eld
vi trotsade dödens hot.

VÄr vÀg var lÄng och stormigt svÄr,
och den klipptes av en dag.
Och vid den leken en blev kvar,
och denne ende var jag.
SÄ ung jag var men sÄ nÀra att dö
och bÀddas i bröders grav,
sen jag kÀmpat hÄrt för min kÀra och mig
pÄ nattligt och svallande hav.

Vi fruktade aldrig för rev och skÀr,
vi trotsade snö och orkan,
pÄ Ishavens vidder, i brÀnningars skum,
pÄ sydlig och ljum ocean.
I pannrummets hetta och brÀnnande kvalm
vi stridde vÄr tysta strid
mot havets och himmelens vredes skÄl
i töcknets och Ängestens tid.

Om stÀv och bog Àr ett fartygs bröst
som vÀnde mot storm som gÄr,
sÄ Àr vÀl maskinen dess hjÀrta ÀndÄ,
som troget slÄr och slÄr.
Mot detta hjÀrta smög en gÄng
nÀr störtsjön vrÀkte vred
i svarta vÄgors vita brott
en tyst och lömsk torped.

En visa hög blir stormens gÄng,
som sjunges Àn hÄrd, Àn mjuk,
men fruktansvÀrd Àr torpedens sÄng
nÀr den skÀr ett fartygs buk,
nÀr den river upp en sida av jÀrn
som ett djur av vildens spjut
och slungar slavarna utan vÀrn
i det dansande havet ut.

Kamrater som dör, jag sörjer er Àn,
dÀr ni svÀljdes av brottsjön ner,
det var bröder som byggde er egen bÄt
och bröder som dödade er.
Det var bröder och bödlar pÄ samma gÄng,
de som laddat den tysta torped,
och de som ni ha kanske sÀnkts
bland tÄng och koraller ned.

Kamrater – mitt öga sĂ„g dem ej mer,
nÀr det salta vattnet bröt
över smÀllande pannor och brytande spant
och den lösslÀppta Ängan tjöt.
I dödens armar krÀvdes de
och gingo till sitt rum,
och stormen flög över öde hav
med vingen vÄt av skum.


Dikt TorpedsÄngen - Dan Andersson