Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Tjuvskytten

MÀtt av Ären, tung och darrhÀnt
var han bliven, JĂ€gar-Vilhelm,
satt med mig pÄ dikeskanten,
tÀljde lugnt sin levnads sÀgner,
rökte, talade och sade:

”RikmĂ€n togo vĂ„ra skogar,
togo vÄra magra tegar,
togo vÄra barn och hustrur.
Ville göra oss till slavar,
och förbjuden blev vÄr jaktmark,
brott det blev att högdjur döda.
Men jag tÀnkte: Jag vill hÀmnas,
edra högdjur vill jag fÀlla
för att edert rov mÄ mÀtta
mig och mina glupska ungar.

Vida, vida har jag fÀrdats
högt pÄ fjÀll och djupt i dalar;
lÄngt frÄn bygd och mil frÄn vÀgar
har min nötta bössa sjungit
dödens sĂ„ng för treĂ„rsĂ€lgar. –
FlÄtt dem har jag, ostört ensam,
styckat mular, stekt pÄ glöden,
Àtit kött och druckit brÀnnvin,
glad vid doft av blodets röda,
som fÄtt rinna ut pÄ marken.
Köttet har jag gömt i skrevor
under vindfÀllt, torkat granris,
tills jag hÀmtat kraft och vilat
nog att kunna hemÄt draga
med min last av lÄr och bogar.

Och i huden, varm och blodig,
har jag rullat sÀkert in mig,
för att dold i beckmörkt bergpass
sova utan onda drömmar
mÀtt av vilt och trött att döda.

Gosse, jag har burit Àlgkött
sÀckvis genom svarta dalar,
vadat över sanka myrar
bort och Ă„ter till min slaktplats;
mest i nÀtter utan mÄnljus,
mest i becksvart, stjÀrnlöst mörker,
ledd av vinden, sedd av ingen;
burit salt frÄn byn till kojan
och grÀvt tunnor ner i marken,
saltat ned och tackat Herren
för en god och vÀltjÀnt nÀring,
mat Ă„t kvinna, mig och ungar.

Nu det lidit lÄngt pÄ kvÀllen,
sol gÄr ner, det skymmer sakta
kring de gamla kÀnda marker.
Gammal Àr jag, slut Àr jakten,
men jag yves och jag glÀdes
över vÀgar jag har vandrat,
över faror jag har bröstat,
mest dock över djur jag dödat
och i mörka nÀtter styckat,
medan markens nya herrar
slumrat mellan vita lakan.”


Dikt Tjuvskytten - Dan Andersson