Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Till min lÀngtan

Du Àr livets bröd och vin och du Àr drycken som kan döda,
frÄn det gamla ur det gÄngna i mitt blod du droppat ner.
O, du lÀker deras fötter som bland törnen förblöda,
du Àr sÀndebud till honom som i ensamheten ber.

Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga,
men du viker ej ifrÄn mig förrÀn jag Àr stoft och mull,
förrÀn tung och kylig jord har tÀppt igen mitt brustna öga,
förrÀn sövd av dina sÄnger jag pÄ vÀgen stupat kull.

Du Àr min, o drottning LÀngtan, aldrig tröttnar du att kalla
och att tyst och heligt stilla vid min bÀdd i natten stÄ.

Mörk och hög mitt hjÀrta vill du draga till dig och befalla
att bevingat emot himlen genom stjÀrnekvÀllen gÄ.

Och om Àn du tog min glÀdje, aldrig har du dock din like,
himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud.
Kom ihÄg mig, ljusets dotter, nÀr du kommer i ditt rike,
lÄt mig lÀgga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud.

Livet födde du och bar det fram pÄ starka unga hÀnder,
nÀrde det en tid med glÀdje ur ditt rika jungfrubröst.
Steg med uppÄt lyfta armar pÄ vÄr lyckas sista brÀnder,
tog farvÀl av vÄr och sommar och steg ut i dödens höst.

Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjÀrtat sakta skÀlvde,
allt blev lysande och hÀrligt, jord och rosor, grÀs och is.
Över dig en evig himmel, hĂ„rd men stjĂ€rnesĂ„llad vĂ€lvde,
dÀr du stapplade pÄ vÀgen upp till fridens paradis.

(1918)


Dikt Till min lÀngtan - Dan Andersson
 »