Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Till dem som tÀnkte tanken om borgargardet

FörlÄt en yngling som kommer för sent, och vevar en slagdÀnga blott!
Och sjunger sin visa sÄ hÀr efterÄt, alltefter den gÄva han fÄtt.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mig grymt pÄ min halm,
och somnar jag in bortĂ„t midnatt, jag drömmer om Östermalm.

Och jag tycker jag liksom i drömmen smÄ ögonblick lyckats se
den mannen som vÀldig och ohÀngd fann borgargardets idé.
Ibland Àr han hög och betydande, pÄ vÀg till verken, har brÄtt,
ibland Àr han svettig och skinande, en gros i sÄpa och flott.

Det Àr han som gillar det rÀtta, vars hjÀrta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som krÀkts pÄ varenda krog.
Ibland bÀr han ordnar pÄ bröstet, som regnat frÄn borgarnas borg,
ibland Àr han stel och högtidlig, en hökare klÀdd i sorg.

Det Àr han som Àr konstens beskyddare, och delar ut Ät de smÄ,
honorar för utrivna hjÀrtan, som han aldrig lyckas förstÄ.
Han Àr sann patriot pÄ bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det Ă€r han som har hus med hiss och bad och W. C. pĂ„ Östermalm.

Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det lÄtsas han ha förut.
Och slutligen Àr hans hustru en gÄs, med en hjÀrna som livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt – ett pĂ„hĂ€ngt, utklĂ€tt nöt.

Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vÄrens grÀs, som vÀser sin visa om död.
Han sÀtter sin barockfot bland blommor och löv, och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han ocksĂ„, bortĂ„t borgarnas Östermalm.


Dikt Till dem som tÀnkte tanken om borgargardet - Dan Andersson
 »