Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Tiggaren Simons sÄng

Jag Ă€r tiggaren Simon – vill du höra mĂ€j predika?
Jag Àr skapt att mÀssa en Äsknatt, eller hur?
Min mor var en stickerska som stack Ă„t de rika,
hennes hÄliga kindben hade hungern grÀvt ur.
Min far var en fattig man med darrande hÀnder,
om jag sluter mina ögon jag Ànnu honom ser:
PÄ knÀ pÄ golvet stÄr han, vid brasans sista brÀnder,
och som stjÀrnor som slockna Àr hans blick nÀr han ber.

Min mor ville slita sig till döds för att ge mig
en brödbit litet större Àn hon sjÀlv hade fÄtt.
Som boklÀrd herreman ville hon se mig,
det var dÀrför hennes hÄr sÄ fort vart sÄ grÄtt.
Och min far var ett helgon som led alla fasor,
och brottades med Gud om min mörknande sjÀl,
och jag Àr en vandrande benhög i trasor,
och förr Àn jag arbetar vill jag svÀlta ihjÀl.

Du tĂ„l inga drönare – du sĂ€ger, bed och arbeta,
du vÀrderar bara arbete och kÀrlek, min bror,
men min far, han bad sig till döds skall du veta,
och sjÀlvmord av kÀrlek gjorde min mor.
Och hÀr ser du bönerna vÄr Herre skulle höra,
hÀr Àr vÀven som valkat en modershand hÄrd,
och hÀr har du sÄngerna som sjungits i mitt öra:
FÄr jag svÀlja mitt sista brÀnnvin pÄ din stormrivna gÄrd?

Min mor hon dog av arbete och sorg om vÄren,
och det var inga stjÀrnor som lyste hennes sÀng.
Med ögonen dimmiga av brÀnnvin sÄg jag bÄren,
dÀr hon kallnade bland rosor, sÄ mörk och strÀng.
Och jag bytte mig ett veckolÄngt rus för det hon lÀmnat
Ät sin son till vÀlsignelse nÀr en gÄng han vart stor.
Åt tiggaren Simon var arvet Ă€mnat,
och i ruset var jag tacksam mot mor.

Jag har tiggt – en ska antingen rĂ„na eller tigga,
ej vackla av hunger framför höga hus.
I ett dike en stormnatt med en liter ska en ligga,
och se mÄnen gunga i moln nÀr en smÀlter sitt rus.
Utan far, utan mor, utan slÀkt vill jag vara,
se trÀden piska varandra, höra grenar gnissla som hat.
Se moln som vÀnlösa mÀn i Àndlösa öknar fara,
nÀr alla de snÀlla sova med sin Gud och sitt kÀrleksprat.

SĂ„ underligt – i natt fĂ„r jag vĂ€rma mina hĂ€nder,
vid din brasa fÄr jag sitta som en svagögd gammal hund
som jagat Ät sig sjÀlv tills han mist alla tÀnder,
och utan att veta det vÀntar det vinande blyets stund.
Men jag vet att Han skall komma, Han som drÀper för att hela,
ur natten skall jag höra hans vingars sus.
Min daggiga bÀdd av jord skall han dela,
hans andedrÀkt skall slÀcka mina ögons ljus.

Jag Ă€lskade – ja, jag var frĂ„n mina sinnen,
att minnas mina kvinnor Àr att röra i strö.
Du ber mig att vekna inför gamla, gamla minnen –
bara ett Àr hÄrt och heligt: nÀr far skulle dö.
Det var bara mor och jag som höll vakan,
och satt dÀr och Àlskade vad som fanns kvar.
Genom gluggen föll stjÀrnljus pÄ slitna lakan,
och ute sjöng stormen avsked Ät far.

En bror har jag haft – han var blek om kinden,
och hans ögon voro ljumma som utbrunna ljus.
Han lÄg pÄ ett fattighus och lyssnade pÄ vinden,
och yrade om solen och hedarnas grus.
Han vÀntade pÄ vilan, för sjuk för att vandra,
för vek att bli min lustiga tiggarkamrat.
Och en gumma med rinnande ögon
satte fram hans skÄl med mat.

En dröm har jag kvar – jag kan Ă€nnu drömma –
pÄ en myr vill jag ligga, mjukt mot dyn.
Över bĂ€dden av pors skall stjĂ€rnljus strömma,
och mina brustna ögon skola se mot skyn.
Över bittra örter skall vinden vina –
som en mask skola vandrande moln mig se.
PÄ mitt beniga bröst skall mÄnen skina,
och min puls skall stanna och min mun skall le.


Dikt Tiggaren Simons sÄng - Dan Andersson
«