Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Tiggar-Stinas middagssÄng

Vem snuddade vid din vagn, herre, vem knackade husvill pÄ?
Trasig skalv jag i din lada, tills morgonen lyste grÄ.
Du undrade vem det var, herre, men lugna dĂ€j nu –
jag minns din barndom pÄ HÀrönÀs, jag Àr dubbelt sÄ gammal som du.

Å – tungt trycker brödet, jag har tiggt, pĂ„ min arm,
och min gula och skrumpna kind kÀnns sÄ varm,
och sÄ trasig och slafsig slÀnger kjolen.
GenvÀgen tog jag över Hagberga fall,
skuggan dĂ€r Ă€r ljuvlig under gran och tall –
mellan röda enar brÀnner solen.

Jag snuddade vid din vagn, herre, dĂ€r mjukt du slöade fram –
Tiggar-Stina har bannat din rygg och spottat i hjulens damm.
En söndrig skugga var jag, ett nÄnting som gick förbi:
ett stinkande trasbylte bara, med ett skÀlvande hjÀrta i.

GenvÀgen tog jag över KÀrrmyra fall,
skuggan dĂ€r Ă€r ljuvlig under gran och tall –
trasig och slafsig slĂ€nger kjolen. –
Gamla stela ben vilja helst gÄ svalt och mjukt,
svalka vill mitt huvud ha för det Ă€r hett och sjukt –
mellan röda enar brÀnner solen.

Jag minns nÀr du byggde, herre, smÄ hus vid TÀrnsjöns strand,
hur den blödde av skarpa stenar din lilla vita hand.
Hur du grÀt dig i sömn den kvÀllen, nÀr Nero fick stryk för stöld,
har du kvar det hjÀrtat Ànnu, dÄ bÀr du det som en böld!

Om du visste hur solen brÀnner
en tiggerskas vissna kind,
dÄ bad du vÀl till din barndoms Gud
om en sval men skonsam vind?
Du minns vÀl den gamla guden?
Han som amman trodde pĂ„ –
han som orkar sÄ mycket och vill oss sÄ vÀl
sÄ lÀnge vi Àr smÄ.
Han var ljuvlig att ha, den gamle –
alla barnens skĂ€ggiga, kronprydda Gud –
sen blir han en psalmboksgubbe
för barndopskvinna och brud.
Sen blir han en strÀng en herre,
över stora, otÀcka barn,
som han maler sakta och sÀkert
pÄ sin gamla skrikande kvarn!

Byltet Àr tungt och solen Àr het.
Bröd har jag fĂ„tt i Hagberga gĂ„rd –
hÄrda gamla kanter vart mitt byte.
Men ingen enda kant Àr vÀl sÄ jÀmmerligt hÄrd
att jag inte kan blöta den i VĂ€stnora kĂ€rr –
brödet, som har hÄrdnat i mitt knyte.

Det Àr tungt att gÄ och kÀnna sÀj som en trasig gammal lump,
som bÀst kunde bindas och stenas ner i nÄn ödslig, gungande sump,
det Àr svÄrt att veta vad som Àr vÀrst, att dö i ett blött moras,
eller hÀnga i ett trÀd eller gÄ omkring och skys som ett gammalt as!

Och nu har jag sett i sjutti Ă„r – och hört och kĂ€nt en del –
och folk ska en aldrig förbanna, för ingen Àr utan fel,
men jag sÀjer ÀndÄ: det Àr inte vÀrst nÀr en gÄrd Àr granrisströdd,
det Àr ruskigt höra att nÄn Àr död, men vÀrre att nÄn Àr född.

Det svartnar kring skyn, det skymmer,
det mörknar ihop till kvÀll,
det rumlar av Ă„ska och blixtrar vitt
bakom Skambergets röda hÀll.
Jag ska lÀgga mitt bröd till huvudgÀrd
och vĂ€nta pĂ„ allas tröst –
kanske kommer han ner ur Ă„skbyn
och klÀmmer ihop mitt bröst.

Stort Àr mörkret kring mitt hjÀrta
hÄrd Àr dagen, svart och kall!
Kall gĂ„r skuggan kring mitt huvud –
ljuvlig Àr skuggan pÄ Hagberga fall!
Å – hur jag styvnar i en svepning av trasor –
ingen i byn vet hur det Ă€r fatt –
Å – strĂ€ck er raka, ben som brinna –
ensliga vĂ€gar – godnatt!


Dikt Tiggar-Stinas middagssÄng - Dan Andersson