Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Tal till Jonathan

I.

SÀg, varför skall du, Jonathan, sörja och lida,
kan du inte vara rosam och rolig som förr,
nÀr du sitter i din stuga medan tiderna skrida,
medan stormarna larma med din förstugudörr.

Omkring dej har du fattigdomens paltor och trasor
och mĂ€n som rulla galna i tillvarons grop –
och din sjÀl har hÀllts brÀddfull av jagande fasor,
och ditt inre Àr ett nödskri, en döendes rop.

Men du mÄste bliva kall, du mÄ sluta att brinna,
innan livets tunga jÀrnhand slÄr din ande ihjÀl.
LĂ„t gudar och djĂ€vlar ur din hjĂ€rna försvinna –
du mÄste bliva hÄrd för att rÀdda din sjÀl!

Vad bÄtar det att stirra sej blind och att tÀnka
pÄ allt som Àr förvuxet och krokigt och snett?
PĂ„ alla vilda ögon som fĂ„niga blĂ€nka –
pÄ allt som drömmer galenskap och vaknar i svett?

II.

GĂ„ knyt dej i skuggan, gosse,
och sov under svala trÀn,
och hölj ditt arma huvud,
för bett frÄn flygande fÀn!
Och skÀlls du för en latmask,
sÄ ge gott igen:
”Ni pressar er framĂ„t mot graven,
med bekymmer varenda dag –
jag ligger i lundens svalka
och bara vĂ€ntar, jag.”


Dikt Tal till Jonathan - Dan Andersson
«