Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt StjÀrna

Vi lÄg vid en eld, John Janson och jag, vid kanten av Rikkika kÀrr
och han pekade lĂ„ngt över svartnande vidd: ”DĂ€r lĂ„g min stupade mĂ€rr.
SÀj, kan du förstÄ hur det kÀnns att ta död pÄ den bÀsta vÀn som man har,
sen hon sparkat sig lÄngt ned i rötter och dy och man blir ensam kvar?
Du skulle ha sett oss pÄ Bannbergs skog, nÀr snön stod i selstickan opp,
och vi lastade timmer, en sÄglÀngd pÄ stubben och hela sex kvarter i topp.
Knakande bogtrÀn och lÀder pÄ strÀck, frusna till skavande horn,
och livet berodde av remmarnas hÄl och spÀrret i spÀnnenas torn.
Morgnar, nÀr snön var som brÀnnande eld nÀr en lÀmnade kojans vÀrn
och björnbindslet brÀnde en tvÀrs genom handsken precis som vÀllhett jÀrn.
Backar dÀr skruvkopplet sprang för en knyck av nÄn upplent, lömsk liten sten,
och tre ton timmer sprutade ut skaren kring StjÀrnas ben,
och rann pÄ tvÀren och malde till krafs kÀlkarnas stÄlade don
och Ă„kte i stupet en efter en som skjuten ur en kanon. –
Dagar nĂ€r vĂ€stan gick len och varm och skogen stod lungande blöt –
Äh, StjÀrna och jag vi slogs natt och dag mot nöden och föret som tröt.
NÀr lasset sög fast i barbacksgrus nÀr det sista av mars var förbi,
jag behövde knappt ta Ă„t tömmen en gĂ„ng – djĂ€vlar va StjĂ€rna tog i.
Dagar nÀr skaren gick upp i skog och svallisen vÀndes i sjö,
och hundraÄrsgranarna brakade av under ton av drypande snö,
nÀtter, nÀr smÀltande modden blev sten i de mÄnvita timmarnas dis,
dagar, nÀr solen stack hÄl pÄ hÄl i tjÀrnarnas gryniga is.
NÀtter i hÀsttÀckets trasslitna skydd, svarta av kolhusens damm,
nÀr hon drog mig i kolskrindans skyddande bur genom ösande yrvÀder fram.
VÀgen mÄnljus i rasande storm, som kvÀvde mitt manande tal
och bara en makning pÄ tömmen ibland var liksom en vÀnlig signal,
ett tecken emellan oss frysande tvÄ, att du gav din yttersta nerv,
och ett tack ifrÄn mej att du offra dej Ät din mödas och fattigdoms vÀrv.

GenvÀgen snett över Bastmyrens hals och ett bösshÄll frÄn Lammaloms Nor,
sen det frusit pÄ kvÀllen och trÀcken bar tog jag Gud i hÄgen och for.
Du gick som pÄ vingar, sÄ snuddande lÀtt du klarade farliga kast.
Ett ryck, och du liksom suckade till ett tag, nÀr svartgula isen brast.
Det var gjort pÄ ett nafs och jag kom till din hjÀlp med ett enda vÀldigt hopp,
och morakniven skar och skar av varje rem om din kÀmpande kropp.
PÄ mitt nödrop svarade ingen: en mil var det till nÀrmaste byn,
och jag sÄg dina framfötter piska till skum den lösa och skvalpande dyn.
jag kan inte minnas, jag vet ingen tid och hur lÄngt om striden gick,
innan huvudet sjönk och den stÀnktes av trÀck, din sista irrande blick.
Jag sĂ„g – dina bakben nĂ„dde ej botten – förlorad men levde Ă€ndĂ„.
Du rörde dig Àn, jag stod och sÄg pÄ en timme, ja kanske tvÄ.
Du höjde pĂ„ nytt dina öron ur dyn – skulle kampen rĂ€cka tills dag?
Och jag skalv och bet tÀnderna hop och gick tillbaka till slÀden ett tag.

DÀr lÄg min rostiga yxa, som huggit sÄ mÄngen hindrande rot
och som knackat sÄ mÄnga klutar av is ur StjÀrnas linkande fot.
Och jag tog den och hasade sakta fram och jag blundade nÀr jag slog,
och med stirrande ögon sÄg jag pÄ hur StjÀrna sjönk och dog,
hur det virvlade brunt, nÀr det bubblade upp smÄ blÄsor i vattnet och dyn,
just som solen steg upp och det lĂ„gade rött bakom Rikkikabergens bryn.”

Han tystnade. Myren stod halvvÄt och ljum med Ängor kring back och bro.
Och jag hörde mitt hjÀrta slÄ lugnt som ett ur, sÄ fridfull var vildmarkens ro.


Dikt StjÀrna - Dan Andersson